Stå upp för Israel - bli medlem nu!

Kom till Nordic Israel Congress 10 – 12. maj och lyssna på mycket relevanta föredrag. Var snabb med anmälan, begränsat antal platser

Yom Kippurkriget mot Israel 1973 – del 3 Det egyptiska anfallet

Striden mellan den anfallande egyptiska armén och den försvarande israeliska armén i Sinais öken längs Suezkanalen var extremt hård mede stora förluster för båda parter. (Foto Wikimedia Commons)
Israel vände nederlag till seger, men anfallskriget från arabvärldens då ledande nationer, Egypten och Syrien, höll på att bli slutet för den 30 år unga judiska staten Israel.

Klockan 04:00 den 6 oktober väcktes den israeliska generalmajoren Zeira av sin telefon vid sängen. Underrättelsetjänsten hade äntligen vidarebefordrat att den egyptiska och syriska armén var i begrepp att anfalla klockan 18:00. Han ringde därefter försvarsminister Moshe Dayan och samlade generalstaben till ett möte 30 minuter senare. Nu gällde det att snabbt mobilisera och evakuera utsatta civila.

Vid halv åttatiden samlades den israeliska regeringen, där och stabschef Elazar argumenterade för full mobilisering, medan Dayan bara ville mobilisera två divisioner. Kompromissen blev 100 000 man. USA meddelade att man inte skulle stödja Israel om Israel anföll först. Premiärminister Golda Meir fick därför lämna in sitt veto mot ett tidigt flyganfall.

Redan 13:30 bröt Radio Kairo sina sändningar för ett falskt nyhetsmeddelande att Israel hade anfallit Zafarani vid Röda Havet. Klockan 14:00 sa man att egyptiska trupper hade korsat Suezkanalen som vedergällning. Egypten hade lyckats med det viktiga och betydelsefulla överraskningsmomentet.

Bar Lev-linjen kallades Israels befästningssystem som löpte längs hela Suezkanalen, som skiljde de egyptiska och de israeliska styrkorna åt sedan Sexdagarskriget 1967. Bar Lev-linjen innehöll 22 fort, 35 stödjepunkter, bunkrar, luftvärnsvapen, skyddsrum, minfält och stridsvagnar.

Suezkanalen själv utgjorde ett cirka 170 meter brett och 12 meter djupt vattenhinder för den egyptiska armén. De muddringsbankar som allt sedan Suezkanalens tillkomst löpte längs den östra sidan, var ett bra skydd för israelerna. Dessutom hade man utvecklat ett försvarssystem av dolda munstycken, som kunde pumpa ut brännbar vätska i kanalen framför stödjepunkterna. Natten före angreppet hade egyptiska grodmän satt igen dessa munstycken.

Klockan 14:00 korsade tvåhundra egyptiska stridsflygplan Suezkanalen och under minuten som följde avlossades 10 500 granater mot de israeliska ställningarna. Efter femton minuters eldgivning, som bland annat rivit upp de omfattande taggtrådshindren stormade den första vågen av trupper i amfibiefordon och gummibåtar över kanalen. Försvaret var svagare än väntat och vid solnedgången hade 30 000 man korsat kanalen. Inte heller det israeliska flygvapnet ingrep med någon större kraft mot kanalövergången.

(Wikimedia Commons)

För att kunna forcera den branta sandvallen med tung utrustning krävdes att man öppnade bräscher i sandvallen och ansluta pontonbroar till dem. Man hade konstruerat slangar som med hjälp av högtryckspumpar kunde skapa en passage i de väldiga sanddynerna på tre till fyra timmar i skydd av kraftigt egyptiskt bombardemang. De egyptiska trupperna kunde nu lätt passera och ett par tusen specialkonstruerade vagnar transporterade soldaternas utrustning.

Israeliska ledningen i chock

Wilhelm Agrell skriver i sin bok att ”Överbefälhavare general Elazar, skulle senare beskriva läget i högkvarteret på morgonen den 6 oktober som ett dårhus där inga etablerade rutiner för stabsarbete längre följdes. Och efter klockan 14 hade dårhuset alltså förvandlats till en gravkammare där de församlade verkade befinna sig i ett tillstånd av kollektiv handlingsförlamning.

Den noga planerade israeliska försvarsplanen kom inte igång i tid och misslyckades i stort sett helt. Den enda stödjepunkt som förblev i israeliska händer under hela Yom Kippurkriget var den allra nordligaste vid Medelhavet, som kallades Budapest. Här råkade två israeliska stridsvagnar stå klara och kunde förstöra de egyptiska framryckande fordonen.

Dramatiska egyptiska framgångar

På morgonen den 7 oktober hade flera befästningar i Bar Lev-linjen kapitulerat eller övergivits. Över 90 000 man och 1 000 stridsvagnar hade tagit sig över kanalen och det fanns inga tecken på motoffensiv från Israel. Försvarsminister Dayan hade plötsligt skickat stridsflygen till Golan då han ansåg att ”Tredje templet” var hotat. Med det menade han att israeliska hem stod i direkt fara, eftersom syriska stridsvagnar brutit igenom. I Sinai fanns bara sand.

Den 8 oktober ledde de israeliska befälhavarna två misslyckade motanfall utan understöd. ÖB Elazar hade övertalat en deprimerad försvarsminister Dayan att sanktionera en framstöt med två pansardivisioner. Rapporterna var katastrofala: ”Vi har lidit stora förluster, väldigt stora.”

(Wikimedia Commons)

Generalmajor Ariel Sharon var chef för den 143:e pansardivisionen. Han hade funnit att den övergivna experimentfarmen Chinese Farm var en svag punkt mellan egyptiska 2:a och 3:e fältarmén. Sharon krävde en övergång av kanalen så fort som möjligt, men den nytillsatte chefen för södra militärkommadot, krävde Sharons avgång. Dayan försvarade emellertid Sharon med att han var den bästa befälhavaren i strid.

Den egyptiske överbefälhavaren Saad El Shazly beordrades av president Anwar Sadat att erövra de beryktade Gidi- och Mitla-passen. Trots Shazlys varningar tvingades han 13 oktober förflytta alla reserver från västra kanalsidan till den östra. Dagen därpå började de egyptiska anfallen som i sin omfattning och grymhet kunde jämföras med andra världskrigets värsta pansarslag sommaren 1943. Över 260 egyptiska stridsvagnar slogs ut, medan de egna förlusterna var 20. Detta var dagen då kriget vände både i Sinai och på Golan.

Sovjets vapenleveranser får konkurrens

USA började nu leverera vapen till Israel, för att kompensera för alla de vapen som Sovjetunionen hade försett Egypten och Syrien med. Bland annat skickade Sovjet 1 200 stridsvagnar till sina allierade. Premiärminister Meir sa att ”För kommande generationer skall det berättas om miraklet med de gigantiska flygplanen från USA, som kom med den utrustning som var livsviktig för vårt folk”.

Det israeliska motanfallet och övergången av Suezkanalen på en enda svag punkt, var en högriskoperation i mörker som hade planerats hastigt. Sharon fick leda övergången under kodnamnet ”Gazelle”. De inledande striderna på östra sidan natten mot den 16 oktober var kaotiska och åsamkade de israeliska trupperna stora förluster. Men reservfallskärmsbrigaden tog sig över kanalen med 750 man och 27 stridsvagnar för att upprätta ett brohuvud.

General Sharons offensiv

Sharon var övertygad om att övergången av kanalen var mycket viktigare än striderna i Sinai och rapporterade endast små förluster. Dayan å sin sida undrade om det över huvud taget var någon mening i att slåss på den västra sidan. Men nu var man över och det var bara att fortsätta, tyckte Sharon. Men hans begäran avslogs på morgonen den 17 oktober efter häftiga gräl mellan de stridande cheferna.

Men på eftermiddagen 17 oktober lade israeliska ingenjörer en pontonbro över kanalen under ”En fruktansvärd egyptisk artillerispärreld, vräkte ner granater över oss … kaoset var överväldigande”, som Sharon senare beskrev det. Egyptierna använde även napalm. Innan gryningen hade dock två stridsvagnsbrigader tagit sig över kanalen.

Den israeliska kanalövergången

En monstruös 180 meter lång rullbro hade konstruerats av 100 stycken två meter höga stålcylindrar. Denna gigantiska konstruktion krävde 16 stridsvagnar för att dras på plats. Rullbron var fundamental för Israels motanfall över kanalen och kunde användas sent den 19 oktober.

Egyptiska högkvarteret försökte förringa israelernas framgångar och ÖB Shazly försökte övertala president Sadat att flytta tillbaka soldater till den västra kanalstranden. ”Inte en enda soldat” blev Sadats svar och avlägsnade Shazly som befäl. Men armén tog ändå beslut om viss reträtt över kanalen.

Vapenvila nås efter FN-resolution

USA:s utrikesminister Henry Kissinger flög nu till Moskva för att diskutera en vapenvila med den sovjetiske partisekreteraren Leonid Brezjnev. Deras förslag blev FN:s resolution 338 som antogs 22 oktober och skulle träda ikraft kl 18:00 lokal tid. Vägen mellan Suez och Kairo var då blockerad på tre ställen och egyptiska och israeliska trupper stod blandade fullt beväpnade. På grund av oräkneliga egyptiska brott mot vapenvilan och Syriens motvillighet att acceptera vapenvilan, gav israeliska regeringen klartecken för att fullborda inringningen.

Den 25 oktober avslutades alla strider, vilket medförde att Yom Kippurkriget avslutades.

Premiärminister Golda Meir besöker södra kommandot under Yom Kippurkriget. (Foto IDF)

Du kan läsa den här artikeln gratis tack vare MIFF:s över 13 100 medlemmar i Norge och över 450 medlemmar i Sverige. Men vi behöver stöd från många fler nu!

Ge en gåva här eller Swisha till 1233318219

Bli medlem