Varför försvann den israeliska vänstern?
Araberna har aldrig accepterat den sionistiska grundtanken om det judiska folkets återvändande till sitt historiska hemland. Den socialistiska sionismen hade hoppats på att alla arbetare – judar, muslimer och kristna – skulle samlas runt en gemensam socialism, men verkligheten blev en annan. Trots att socialistisk sionism var den helt dominerande judiska kraften från 1930-talet till 1977, växte bara de fientliga krafterna. Internationalen attraherade inte araberna.
När de arabiska nationalstaterna bildades genom Nationernas Förbunds beslut 1920, vände de sig ändå gemensamt mot bildandet av en judisk stat. Att det var en socialistisk judisk stat som återbildades den 14 maj 1948, var ingen som hindrade anfallet från fem arabiska stater. Den judiska arbetarnäve som sträcktes ut i Självständighetsförklaringen, möttes av en muslimsk knytnäve. Var socialism ingen framgång för fred med grannarna?
Den socialistiska israeliska regeringen och hela Israels existens hotades när Abdel Nassers Egypten förklarade krig sommaren 1967. När alla anfallande arméer drivits på flykten efter sex dagar, ville förlorarna inte sluta fred. Israel hade återtagit Judéen och Samarien, som Jordanien hade ockuperat illegalt, men var villig att ge upp delar i utbyte mot fred. Men istället fördjupades konflikten genom att kommunistiska Sovjetunionen bidrog till att konstruera ett ”palestinskt folk”, som skulle kräva ännu ett arabiskt land, Palestina. Socialismens födelseland, varifrån de flesta av israeliska vänsterns ledare hade flytt ifrån, hade nu blivit Israels mäktigaste fiende.
Premiärministrarna Moshe Sharett, Levi Eshkol och Golda Meir.
Men Yasser Arafat startade en flera år lång terrorvåg – en intifada. Därmed blev det ingen fortsättning på fredsprocessen. Israel hade gjort en rad eftergifter, men endast fått ännu flera krav och ännu mer terror och hat mot sig. Andra socialistiska länder i världen, däribland Sverige, vände sig också mot dem, samtidigt som deras största vän blev det kapitalistiska USA.
Ansvaret för misslyckandet lades på det regerande socialistpartiet. Folket insåg allt mer att socialism i Mellanöstern var ett historiskt ideal, som aldrig har givit judarna i Israel fred med sina muslimska grannar. Israels få kvarvarande socialister har för ögonblicket svårt att få plats på den nya politiska arenan, som består av både islamistiska, judiskt religiösa och högerpartier.
De historiska vänsterpartierna
Ahdut ha-Avodah (Arbetarunionen)
Detta sionistiska, socialistiska arbetarparti i Palestina grundades 1919 av soldater från Judiska legionen i Egypten. Bland de många palestinska judiska arbetare som tjänstgjorde i den brittiska arméns judiska bataljoner fanns David Ben-Gurion och Levi Eshkol.
Aḥdut ha-Avodah ville genom organiserad invandring forma det judiska folkets liv i det blivande Israel till fria och jämlika arbetare. Egendom och arbete skulle kontrolleras och fördelas. De judiska erfarenheterna i Ryssland ledde till partiets starka organisation.
För att undvika splittring i arbetsfrågor upprättades 1920 den nationella fackföreningen Histadrut, med Ben-Gurion som generalsekreterare.
Mapai (Arbetarpartiet i landet Israel)
Mapai grundades under det brittiska Palestinamandatet för en judisk stat 1930,genom förening av partierna Ahdut HaAvoda och HaPoel HaTzair (De unga arbetarna). Under sin 38-åriga existens var Mapai det största, starkaste och mest dominerande partiet på den politiska kartan.
Under det brittiska mandatet kontrollerade den de nationella institutionerna, de sionistiska kongresserna och fackföreningen Histadrut. Efter återupprättandet av staten Israel 1948 dominerade Mapai Knesset, regeringen, de flesta lokala myndigheter, institutioner och folkrörelser. De skapade en sjukföräkringsfond, idrottsklubbar och ungdomsrörelse.Fyra premiärministrar – David Ben-Gurion, Moshe Sharett, Levi Eshkol och Golda Meir – var alla från Mapai.
Mapais stöddes av Histadrut, den kooperativa bosättningsrörelsen (moshavim) och den kollektiva bosättningsrörelsen (kibbutzim).
Den yngre generationen i Mapai krävde dock ännu större pragmatism än veteranernas starkare socialistiska ideologi. Mapais säkerhetspolitik var också pragmatisk på grund av Israels unika säkerhetsproblem och kunde därför bilda koalitioner med partier till höger.
Partiet ansåg att de religiösa och ultraortodoxa skulle integreras i det israeliska samhället, men ville inte låta staten styras av judisk lag (Halacha).
Rafi (Israeliska arbetarlistan)
Rafi grundades 1965 när David Ben-Gurion lämnade Mapai, pga hans oro över Levi Eshkols ledarskapsförmåga. Den unga generationen med Moshe Dayan och Shimon Peres hade ett mindre idealistiskt förhållningssätt och undvek ordet “socialism”. Utrikespolitiskt och säkerhetsmässigt var Rafi tuffare än föregångaren Mapai.
Med tio mandat i Knesset lyckades de få Moshe Dayan som försvarsminister. Efter Sexdagarskriget anslöt sig de flesta Rafi-medlemmarna till det nya Laborpartiet.
Labor (Arbetarpartiet, Ha’Avoda)
Det israeliska arbetarpartiet fortsatte det historiska Mapai-partiets politik med en moderat sionistisk-socialistisk ideologi, när det bildades 1968.
Kopplingen till fackföreningen Histadrut fortsatte, men i mitten av 1990-talet blev partiets inriktning mer moderat och blev mer socialdemokratisk. I frågan om den israelisk-palestinska konflikten flyttade sig partiet gradvis till vänster och var det första stora partiet som ville förhandla med PLO och stödde upprättandet av en palestinsk stat.
Arbetarpartiet slets mellan sin ideologi och sin ovilja mot konflikt med religiösa partier som varit dess koalitionspartners. När de föll från makten 1977, upphörde den tidigare alliansen och gav sitt stöd till mer liberala former av judendomen.
Den första ledaren för Arbetarpartiet var premiärminister Levi Eshkol, men fyra andra medlemmar av partiet blev också premiärministrar: Golda Meir, Yitzhak Rabin, Shimon Peres och Ehud Barak.
Arbetarpartiet regerade Knesset från 1948 till den historiska vändningen 1977, då Labor förlorade mot Likud för första gången. På 1980-talet, men även senare, ingick de i flera samlingsregeringar tillsammans med Likud.
1992 leddes regeringen av Yitzhak Rabin, som arbetade fram Osloavtalen 1993 och 1995. 1999 valdes Ehud Barak till premiärminister, men sedan 1992 minskade Arbetarpartiets makt och i valet 2022 fick man endast 3,7% av rösterna. Det räckte bara till 4 av 120 mandat i Knesset.
Meretz (Kraft)
Meretz grundades inför valet 1992 av tre partier. Meretz är på den sionistiska, vänstra sidan av den politiska kartan och stöder traditionell social jämlikhet, stödjer israeliska arabers rättigheter och tvåstatslösningen. Den förespråkar att ge upp de ockuperade områdena i utbyte mot fred och sätta stopp för judiska bosättningar.
Meretz vill också separera religion och stat och motsätter sig religiöst tvång. Partiet definierar sig som ett socialdemokratiskt parti och stödjer utbyggnaden av välfärdsstaten.
Efter att endast ha fått sex mandat i valet 2003 bildade de “Socialdemokratiska Israel”, som skulle förena alla vänsterrörelser efter det misslyckande Camp David-toppmötet och utbrottet av Al-Aqsa Intifada.
Men det nya varumärket var svagt i jämförelse med Meretz och man återtog namnet Meretz. Trots det fortsatte emellertid nedgången.
Meretz fick i valet 2022 endast 3,1% av rösterna och hamnade under spärren på 3,25% till Knesset.
