Phil Saunder var en brittisk jude som bodde i London, men flyttade till Israel.
Vad fick dig att flytta till Israel?
En israelisk flicka flyttade in i rummet intill. Vi gillade varandra och jag har alltid drömt om att leva i solsken någonstans. Så, när vi hade gift oss sa vi ”Vi flyttar till Israel”. Vi kom till Tel Aviv 2005 och jag gillade det från första stund.
Jag blev intresserad av att bygga fred, när jag bodde i Tel Aviv, men sanningen är att du inte ser den verkliga situationen när du bor i Tel Aviv. Så det började på riktigt 2013 flyttade jag till gränsbyn Tsur Hadassah, precis vid den Gröna linjen (Stilleståndslinjen i Befrielsekriget 1948–1949).
Hur är livet vid den Gröna linjen?
Faktiskt mycket stillsammare än vad man kanske föreställer sig. Media presenterar det som om vi bor i en krigszon, men nej, det är inte så verkligheten ser ut. I detta område är det väldigt fredligt.
När jag var i Jerusalem i februari, sa folk till mig att du måste intervjua Phil, för han gör ett fantastiskt arbete med att bygga ”gräsrotsfred” med palestinierna. Hur började det?
Berättelsen börjar i den palestinska byn Hussan, som för 20 år sedan var stolt över att vara en symbol för ”Motståndet” mot Israel. Det var en av de tio mest våldsamma palestinska byarna. Men resultatet av våldet blev inte bra. De hamnade i fängelset och insåg att det här var inte bra för dem. De hade förväntat sig belöning från den palestinska myndigheten, men verkligheten är att pengarna som kommer till Ramallah, stannar i regel kvar i Ramallah.
Så, de tittade tvärs över gatan där det ligger en ultra-ortodox bosättning som heter Beitar Illit. Dessa judar är inte sionister (stöder inte det moderna Israel), utan lever i sin egna religiösa värld. De är fattiga och kan köpa billigt i den palestinska byn på andra sidan vägen. En ekonomisk samexistens startade strax före 2013. Men vi i Tsur Hadassah insåg att något behövdes göras för säkerheten.
Se intervjun med MIFF den 23 mars 2023
Vad var hemligheten med framgången?
Hussan var en stark symbol för ”Motstånd”, men bestämde sig för att bli en stark symbol för ”Samexistens”. Det skickade ett mycket viktigt budskap med ett stort hopp – det är möjligt att skapa en positiv förändring. Folk känner verkligen förändringen, som är påtaglig. Hussan vill inte vara avstängd, den ville vara öppen. Alla har tjänat på beslutet.
När togs beslutet och vem tog det?
Ziad Sabateen var 15 år när den första intifadan bröt ut och arresterades för att kasta sten. Han växte upp i fängelse från 15 till 20 års ålder. Under fängelsetiden insåg han att det inte var bra för honom. Samtidigt startade Osloprocessen och han blev intresserad av möjligheten till en varaktig fred. När han kom ut, startade han organisationen ”Combatters for peace” (Stridsmän för fred).
En dag blev han ombedd att titta till en demonstration där det sades att några bosättare deltog. Där mötte han den väldigt intressanta bosättaren rabbi Menachem Froman. Ziad kunde inte förstå varför en rabbi kunde vara där tillsammans med palestinierna och protestera mot en separationsmur. Ziad frågade varför Froman var där. Rabbi Froman svarade ”Vi vill ha fred med er och vi vill inte ha en mur som separerar oss från er. Vi vill leva i det här landet tillsammans, i en slags interreligiös harmoni.”
Ziad rapporterade till organisationen, som vägrade ha kontakt med bosättare. Men Ziad funderade. ”Vänta nu, jag har en granne som räckte fram en olivkvist för fred till mig och ni vill att jag ska slå den i ansiktet på honom?” Ziad tog kontakt med rabbi Froman och blev en palestinsk lärljunge till rabbin. Detta öppnade Ziads sinne för att vi absolut kan leva tillsammans i det här landet. Froman avled 2013, samma år som Phil anlände till Tsur Hadassah.
Ziad behövde en ny partner i projektet, så när jag kom, trots att jag vare sig är någon rabbi eller bosättare (hans by är innanför den Gröna linjen) fann vi varandra i samma åsikt. Ingen av dem ville dela upp landet mellan dem och separeras. Båda grupperna skulle förlora på det. Båda älskar hela landet. Jämför den gamla historien om kung Salomo och barnet. Den sanna modern vill inte dela barnet i två.
Så ni startade projektet ”The Path of Hope and Peace”?
Ja och det praktiska projektet Hoppets och fredens väg är nu en del av en större organisation som heter ”Challange”. Den har en teori om konfliktförändring och tillsammans med den praktiska tillämpningen blir det en mycket starkare modell för att skapa samexistens i hela landet. Vi försöker studera modellen och expandera den till en ännu mer omfattande teori för att skräddarsy konflikthanteringen specifikt för detta unika landet.
Hur har ert arbete mottagits i det palestinska samhället?
Förvånande nog mötte vi nästan inget motstånd. En orsak till det är att vår modell är inte emot någon. Vi är väldigt omfamnande av alla israeler och palestinier. Alla religiösa, sekulära, vänster och höger, öst och väst, är välkomna. Det här är landet där allting möts. Ingen försöker stoppa oss för alla får fördelar av det. Det här är en ekonomisk säkerhetspakt. Vi försöker heller inte ta någon tydlig politisk ställning, även om vi har idéer om hur det här kunde bli till en politisk vision för hela landet.
Palestinierna säger ”en stat, två stater eller tio stater, har ingen betydelse, så länge vi kan leva med värdighet i våra egna städer.”
På den israeliska sidan är den huvudsakliga oron säkerheten. Säkerheten kunde ordnas genom beslut av de informella ledarna av byn Hussan, imamerna. Inte de officiella myndighetscheferna. Imamerna har stor makt i de traditionellt muslimska samhällena. Imamerna började predika samexistens i fredagsbönerna, men också att föräldrarna var tvungna att ta ansvar för sina ungdomar, som oftast var orsaken till våldsproblem.
Interna civila säkerhetspatruller såg till att ingen började kasta sten på förbipasserande bilar. Men andra palestinier kastade sten på bilarna på landsvägen, så vi fick hjälp av armén att sätta upp strålkastare längs vägen för att hindra attacker i mörkret. Allt våld stoppade.
Säkerhetsriskerna ströks
När effekten hade varat i över ett år, kallade armén till sig alla i byn som tidigare hade klassats som en säkerhetsrisk. Deras anmärkningar ströks ur rullorna och de fick en nystart med helt rena papper. Alla i byn har dragit nytta av att dra ett streck över gamla försyndelser. Rörelsefrihet, självständighet och ekonomiskt välstånd är resultatet.
I Europa finns det många organisationer som hävdar att de skapar fred mellan israeler och palestinier. Har någon visat intresse för ert projekt?
Många visar intresse och besöker oss. De är fascinerade. Det finns många andra fredsskapare som anser att modellen är separation. Massor av resolutioner har krävt en delning länge. Ärligt talat tror vi inte det kommer att hända, eftersom vi vävs ihop allt mer och bosättarna kommer inte lämna landet. Det kan istället vara en fantastisk möjlighet för samexistens.
Tre olika samhällen samexisterar
De tre olika samhällena – den ultraortodoxa, den israeliska sekulära och den muslimska palestinska – hjälper varandra till samexistens. Den palestinska är faktiskt en bro mellan de två judiska samhällena som nu är i en existentiell kris. Israelerna idag är delade och vill gå i två olika riktningar, men det är faktiskt palestinierna som för samman oss.
Ett exempel är att det inte fanns restauranger i Hassan tidigare, men nu ligger det en ny restaurang precis vid landsvägen, som serverar traditionell judisk mat som de ultraortodoxa älskar. Och den serveras i en palestinsk restaurang som till och med har kosher-certifikat! Vi israeler älskar att se fotbollsmatcherna på storbildsskärm i restaurangen, så nu är vi alla samlade på restaurangen i en enda blandning.
Bevarar våra olika identiteter
Vi samexisterar, men vi bevarar våra identiteter. Vi suddar inte ut våra identiteter. Vi borde uppmuntra olikheterna, eftersom vi då har olika saker att erbjuda varandra. Så borde det vara i landet.
Du berättade hur imamernas utbildning i fred och tolerans bidrog till att skapa den här atmosfären. Har även palestinska skolor engagerats?
De palestinska skolorna har den palestinska myndighetens läroplan. Den kan vi inte ändra på och inte heller kontrollstationen mellan vår israeliska by och den palestinska byn. Den finns där av säkerhetsskäl och säkerheten är av största vikt. Säkerhet och ekonomi hör ihop. Kompromissa inte med dessa två saker. Här finns win-win-fördelen. Vi arbetar med verkligheten som den är. Det viktiga är att vi är på rätt väg, även om det förekommer påverkan från båda sidor som försvårar. För i det här området lyckas vi allt mer.
Pandemin visade sig bli en välsignelse för oss här, för israeler kunde inte flyga utomlands som vi brukar göra. Men vi kunde resa inrikes. Hussan har vackra naturliga källor i dalen nedanför, vilket fick Ziad att publicera några fina foton på en Facebookgrupp. Folk som kom för att titta välkomnades med öppna armar och fick uppleva den palestinska kulturen och maten. Ryktet spred sig och över etthundratusen israeler kom för att besöka byn. Åter ett exempel på en vacker win-win-situation.
Hur kan europeiska turister få se det här miraklet du beskriver eller delta i ert projekt?
Välkomna när som helst! Vi har stor erfarenhet av olika grupper besökare nu och skräddarsyr besöket efter deras önskemål. Det är en religiös by, men det visar sig att religion inte behöver vara ett hinder, utan kan faktiskt vara en bro mellan olika folk.
Vad är nästa steg för er organisation?
Vi har byggt upp stiftelser som möjliggör alla sorters samspel. Grunden var frivilliga amatörer, men det är nu dags att ta det till en högre professionell nivå. För det första hade samarbetet främst varit mellan män, eftersom det främst är palestinska män som talar hebreiska för att kunna arbeta. Vi måste få till ett samarbete mellan judiska och palestinska kvinnor. Dessutom är samarbetet med ungdomarna mycket viktigt. Om det någon gång kommer uppstå några problem, så är det ungdomarna som kommer starta det. Därför har vi också projekt för dem.
Nyligen startade vi arabiska kurser för israeler i Tsur Hadassah, för kan vi inte prata med varandra, är det väldigt svårt att fördjupa vår relation. Och om vi ska fördjupa kontakterna, kan det inte bara röra sig om ekonomi och säkerhet. När man pratar om ”normalisering”, handlar det bara om att pragmatiskt arbeta med några punkter utan att verkligen förstå varandra. Vill man fördjupa det till en fredlig samexistens, måste vi göra saker tillsammans som att spela fotboll, laga mat och spela musik ihop. Dessa aktiviteter har vi fört in i ”Challange”-projektet och skapar fonder, för nu har vi kapacitet att genomföra dem.
Projektet utvidgas
Vi vill också utvidga projektet till andra byar i området för att sprida metoden. Vi tror det är möjligt att genomföra det i andra områden också och har identifierat dem. Det viktiga är att hitta några starka palestinska ledare som är villiga att stiga ut ur den gamla paradigmen av ”motstånd” och vägran att delta konstruktivt. Vi har hittat ledare som inser att vi är alla här för att stanna, så låt oss nu vara konstruktiva.
Allt tar tid och det är nödvändigt att gå försiktigt fram utan att vara burdus. Fördelarna måste upplevas steg för steg. Många i min israeliska by, förstår fortfarande inte varför saker har blivit så bra, för att vi har hållit en väldigt låg profil. Men nu är det dags att börja berätta för fler om denna metod.
Från en pro-palestinsk skandinavisk vy skulle er metod innebära att det aldrig skulle bli en palestinsk stat.
Det är möjligt att vara pro-israel och pro-palestinsk på samma gång. Det första man måste göra är att skippa tanken om att det är antingen vi eller dom. Det behöver inte vara så att om en vinner, måste den andra förlora. Det är inte så man ska göra det. Till exempel så är en av de pro-palestinska strategierna BDS. Det kommer inte få israeler att ändra sig. Vi kommer att känna oss förföljda igen och kämpa emot. Vill man samarbeta med oss, tala med oss, bryt inte med oss.
Jag tycker att hela idén med att separera oss i två olika stater är ett misstag. Jag tror inte det är vad något av folken verkligen vill. Vad gäller den israeliska sidan så är Hebron våra förfäder Abrahams, Jakobs och Isaks och deras fruars stad. Men samtidigt älskar palestinierna också till exempel Haifa och Jaffa. Allt eftersom tiden går blir det allt mindre praktiskt.
Kontakter med europeiska diplomater
Vi har haft mycket intressanta samtal med europeiska diplomater, som har sagt till oss att de kan se att det inte kommer att ske. Därför börjar de nu bli intresserade av mer kreativa modeller.
1947 när FN:s generalförsamling röstade för delningsplanen fanns det också ett annat förslag, som dock inte fick tillräckligt många röster. Det var ett förslag om en federal lösning på det israelisk-palestinska problemet. Tanken bakom den federala lösningen är en stat med olika områden som representerar de olika typerna av stammar och folkgrupper som bor i landet, som till exempel druser, samariter och andra. Det här är ett multikulturellt land. Vår modell går ut på att vi alla borde vara lyckliga av att uppmuntra dessa olika identiteter, istället för att drömma om att separera de olika folken.
En federal lösning
Någonting gemensamt måste förstås finnas, som håller ihop landet. Ekonomin och miljöfrågor till exempel, måste vara gemensamt. Men samtidigt behöver vi lokala, självständiga, självstyrande områden. Detta är möjligt i ett federalt system. Se på Schweiz, som har fyra olika språkgrupper och är både protestanter och katoliker. De har löst det med självstyrande kantoner, som har överlevt hundratals år av krig i omgivningen. Men, det här är det heliga landet, så det måste bli lite annorlunda, men det är ändå möjligt.
Detta kan även vara en lösning för de interna problemen i Israel, för folk som bor i Tel Aviv har en helt annan livsstil än de som bor utanför storstan eller i ultraortodoxa samhällen.
Låt oss bygga en struktur som möjliggör för alla att leva ett liv som passar dem. Och de är fortfarande en del av en större harmoni.
Det var fascinerande att tala med dig och om framtiden ger dig rätt, förtjänar du Nobels fredspris.
Ha, ha, ha! Det krävs en hel del arbete och vi kan behöva en hel del hjälp för att lyckas, men vi har stort hopp för framtiden!
