– I december 1982 kom jag som volontär till kibbutz Be’eri vid gränsen till Gaza och blev kvar i över ett år. Den 7 oktober 2023 blev kibbutzen en av de hårdast drabbade platserna under Hamas attack mot södra Israel. I juni 2026 återvände jag dit, tillsammans med min gamla kibbutzfamilj.
Läs Petra Söderlunds vittnesmål:
I december 1982 kom jag som volontär till kibbutz Be’eri, nära gränsen till Gaza. Jag skulle komma att stanna i över ett år. Tiden på Be’eri är en av de bästa perioderna i mitt liv. Jag jobbade i kibbutzens minilivs, hade god kontakt med flera kibbutzmedlemmar och fick en ”kibbutzfamilj”, d.v.s. en slags fadderfamilj, i Zafrir och Tzilla Keren. Zafrir var född på kibbutzen, grundad 1946, och hans föräldrar hade varit med och byggt upp den.
Även efter att jag hade lämnat Be’eri hälsade jag på många gånger. På 1990-talet flyttade dock Zafrir och Tzilla, som då hade tre barn: Amit, Stav och Yotam. Zafrir klättrade i graderna i flygvapnet och var vid sin pensionering för några år sedan överste. Jag förlorade kontakten med dem efter mitt sista besök hos dem 1998, då på flygbasen Ovda, utanför Eilat, och när jag var på Be’eri under några timmar 2019 var det som gäst till Avia Hetzroni, som visade mig runt på kibbutzen som jag då inte hade besökt den sedan 1990. Kibbutzen hade vuxit rejält. Nya hus, nya områden, volontärkvartetet rivet och det mycket framgångsrika tryckeriet, Dfus Be’eri, utbyggt. En skillnad mot 1990 var också att alla hus hade rejäla bombskydd för fönstren. ”Vi har problem med våra grannar”, sa Avia lakoniskt.
På morgonen den 8 oktober 2023 fick jag ett WhatsApp-meddelande från Mathias, som varit volontär på Be’eri samtidigt som jag. Han skrev att Be’eri var under attack. Jag hade hört på nyheterna att terrorister hade tagit sig in i södra Israel och jag skulle snart bli varse att det var mycket mycket värre än vad jag först hade trott.
I f.d. Be’erivolontärernas och en av Be’eris Facebookgrupper som jag är med i började det komma mer och mer information om vad som hade hänt. Massor av människor lemlästade och mördade, terrorister hade rört sig fritt inne i kibbutzen, medan invånarna befann sig i sina ”mamader” (säkerhetsrum, som alla nya bostäder i Israel sedan början av 1980-talet måste ha), bränt hus, kastat handgranater, skjutit människor och tagit gisslan. IDF hade stridit i flera dagar inne i kibbutzen, tills den siste terroristen hade hittats.
Snart började i Facebookgrupperna dyka upp meddelanden om vilka som mördats. Den första av dem jag kände var Avia Hetzroni. Facebookgruppen för f.d. Be’erivolontärer (där även en del personer som vuxit upp på Be’eri och var i samma ålder som oss f.d. volontärer var aktiva) blev som en stödgrupp för många av oss. Vi pratade på Zoom och skrev massor, lade upp bilder från vår tid på Be’eri, för att minnas kibbutzen så som den varit. En av bilderna jag lade upp var på min kibbutzfamilj – och på det viset fick vi kontakt igen. I början av juni i år åkte jag till Israel för att hälsa på dem. De bor nu i Hod Hasharon, norr om Tel Aviv. Dagen efter att jag hade anlänt åkte vi till Be’eri.
*
Strax söder om Ashkelon börjar 7 oktober bli väldigt påtaglig: Vägen är litet ojämn på grund av alla stridsvagnar som körde där då. Efter vägen ser jag fullt av minnesmärken för soldater som stupat, med foton och konstgjorda röda kalanyot (anemoner), Israels nationalblomma. Vid busshållplatsen varifrån jag så många gånger liftat till Be’eri, som ligger några kilometer längre söderut längs väg 232 (bussarna gick inte så ofta…), finns numera ett skyddsrum. Väggarna är täckta av klisterlappar med foton av ungdomar från Novafestivalen som mördades när de sökt undkomma terroristerna inne i skyddsrummet.
När vi kommer fram till Be’eri åker vi först till begravningsplatsen, strax utanför kibbutzen. De flesta offren för 7 oktobermassakern ligger samlade på en nyanlagd del. Jag ser Avias grav och bredvid honom ligger barnbarnen, tvillingarna Yanai och Liel (12 år), också mördade – och inte identifierade förrän efter över en månad, när bitar av kvarlevor hittats och analyserats. Och här ligger också Avias syster, Ayala, som tillsammans med Avia och hans fru Eva (som hastigt avled våren 2023) hade vårdnaden över barnbarnen, efter att mamma Shira (som jag minns som en blond och ständigt glad liten flicka) fick en hjärnskada i samband med förlossningen. Shira var ensambarn, Ayala – som brukade vikariera som volontäransvarig när jag var på Be’eri – hade inga egna barn. En familj utraderad.
Här ligger även Zafrir bästa vän. Han brukade efter sin pensionering hämta cancersjuka Gazabor vid en av gränsövergångarna och köra dem till behandling på ett sjukhus i Israel. Och i närheten vilar Zafrirs mamma Hannah, skjuten i sin rullstol. Tzillas fostermamma mördades också och ligger här. Från begravningsplatsen ser man den smala väg som löper över fälten, mot gränsen till Gaza. På den brukade jag springa – och på den kom terroristerna och bröt sig in på kibbutzen.
Inne på begravningsplatsen träffar vi Shlomi (som jag först i efterhand inser är lillebror till Roma, ett tag gift med Simon, volontär på 80-talet, samtidigt som jag var där) som återvänt till kibbutzen. Idag är en särskild dag för honom, eftersom hans hus, delvis förstört den 7 oktober, ska rivas. Han berättar att han innan grävskopan började sitt jobb tog farväl av huset genom att säga: ”Du räddade mig, jag är ledsen att jag inte kan rädda dig”. Och sedan börjar han berätta hur han inne i mamaden i närmare 20 timmar (IDF kom inte till kibbutzens undsättning förrän sent på kvällen den 7 oktober!) stod och höll i handtaget till dörren (som saknade lås) för att hålla undan terroristerna, som slet och drog i handtaget på andra sidan. Han fick sin styrka att hålla ut genom att tänka att han måste rädda livet på sin son, som var med honom i mamaden. Han har fortfarande känningar i ena armen efter kraftansträngningen. Så snart han och sonen hade befriats hade han sagt till sig själv att ”vi ska bygga upp allt som de har förstört”.
Shlomi säger också att han insett att anledningen till att terroristerna inte satte eld på hans hus, som de gjorde med så många andra, var att de använde övervåningen som bas för prickskytte. Hans granne, Avida, hade mindre tur: Medan han och hans familj befann sig inne i mamaden satte terroristerna eld på huset och sköt sönder dörren. Frun och sonen dog, dottern klarade sig. Avida överlevde, men måste amputera ena benet.
Ett femtiotal kibbutzmedlemmar har hittills återvänt, men inga som har barn i skolåldern. Det finns sedan 7 oktober ingen skola eller förskola på kibbutzen, men planen är att dessa ska kunna öppna igen nästa år. Och nya hus ska byggas upp. Där min kibbutzfamiljs hus stod är nu bara sand, grus och torrt gräs. Tzilla och Zafrir berättar att ända tills den sista gisslan i Gaza hade återlämnats deltog de varje shabbat på de enorma manifestationerna för gisslan, inne i Tel Aviv. Där träffade de många från Be’eri som sa att de ville tillbaka till kibbutzen. Men kanske hälften av medlemmarna vill i nuläget inte återvända, traumat är för svårt och otryggheten förknippad med Be’eri är för stor. Många av dem bor nu på kibbutz Hatzerim, nära Beersheva, där de har fått ett särskilt område att bo på, i barackliknande hus.
Överallt på väggar och fönster till de förstörda hus som ännu inte har rivits ses kulhål. Inne hos Zafrirs syster Nogah, som är tillbaka på kibbutzen och som vi besöker, är badrumsspegeln fortfarande trasig, efter terroristernas härjningar inne i hennes hus. Detta medan hon, maken, sonen och en vän befann sig inne i mamaden och höll emot handtaget i 17 timmar, medan de hörde terroristerna skrika och stöka omkring i deras bostad. Till slut var elektriciteten borta, rummet kolmörkt och de hade varken mat eller vatten. 17 timmar av enorm stress och skräck. Någon gång i början fick Nogah ett WhatsApp-meddelande från sina två döttrar, som befann sig på ett annat ställe. De ville veta om de som var hos Nogah var OK. Nogah skickade då en bild på sin man och en av killarna när de står och håller i dörrhandtaget, för att lugna döttrarna. Jag får se bilden – det känns helt overkligt. Bilden dessförinnan visar Amits (Zafrirs och Tzillas äldsta dotter) nymanikyrerade naglar. Två bilder med några timmars mellanrum, den ena från en alldeles vanlig dag, den följande från en dag så fruktansvärd att det är svårt att greppa. Amit hade kvällen innan varit på besök på Be’eri med sin familj. Hennes äldste son hade intervjuat farmor Hannah om kibbutzlivet, för ett skolarbete, och Amit hade passat på att få manikyr. På kvällen hade familjen åkt hem till sin moshav 25 kilometer längre söderut, längs väg 232. Nära Be’eris grannkibbutz Re’im såg de fullt med bilar och förstod att det skulle bli stor fest där. Ungdomar som skulle dansa hela natten och i bilen hade de frågat sig hur det var möjligt att folk ville göra det just där i obygden.
När vi är på Be’eri håller några av de sista förstörda husen på att jämnas med marken. Vi går till en länga med hus där en grävskopa precis har börjat bearbeta det yttersta huset. En samling ungdomar står i närheten och filmar och det visar sig att en av dem bodde där. Nu har hon kommit dit med sina vänner för att ta farväl av familjens hus. Vi går in i två av husen som står på tur att rivas, i ett av dem hänger taklampan kvar, kolsvart. Allt är bränt inuti: Toalett, tvättställ, golv, tak, väggar – allt bränt. Kylskåpet ligger i en knölig brunsvart hög i det som varit kök, intill ett förvridet diskställ med bitar av trasiga tallrikar. Vita med svarta blommor längs kanterna.
Natten mot den 8:e oktober hade IDF äntligen kommit till undsättning. Några av soldaterna hade, från ett hus där Hamas hade hållit kibbutzmedlemmar som gisslan – bland dem åldringar – i nattens mörker, endast sparsamt upplyst av eld från brinnande hus, fört ut de skröpliga äldre i sina rullstolar och börjat gå med dem mot en väntande transport. Plötsligt hade terrorister, som gömt sig på övervåningen till ett hus längst vägen, öppnat eld. I en av rullstolarna satt Zafrirs mamma Hannah, som några dagar senare avled av sina skador.
Under de första dagarna efter massakern var det inte någon ordentlig kontroll på vilka som kom till kibbutzen, ingen bodde där eller vaktade, vilket lämnade fältet öppet för tjuvar att ta sig in i husen och stjäla värdesaker. Och inte bara det: En person blev påkommen med en biltransport på vilken han hade lastat två bilar från Be’eri. Zafrir kom till kibbutzen efter fem dagar och berättar om den fräna lukt av brand som mötte honom överallt. Då var där fullt av soldater och hans känslor när han såg dem var blandade. IDF borde ha varit på plats redan morgonen den 7 oktober. Så många liv hade kunnat räddas då. Efter bara några dagar dök nyfikna människor upp på kibbutzen, gick in i förstörda hus och fotograferade. Detta långt innan alla kroppar och delar, fragment och brända rester av kroppar hade hittats och identifierats. Inne i det totalförstörda hus familjen bott i innan de lämnade kibbutzen påträffade Zafrir några personer som fotograferade. Han bad dem lämna huset.
Det råder för närvarande delade meningar bland medlemmarna om kibbutzen borde göra en minnesplats av ett av de förstörda husen. En plats dit människor kan komma och i någon mån få en uppfattning om vidden av massakern. Men många medlemmar vill helt utradera spåren, de vill inte att något som påminner dem om vad som hände ska vara kvar och inte heller att Be’eri ska bli ett mål för katastrofturism. Det är illa nog som det är: Varje gång Nogah går utanför sitt hus ser hon kulhål, förstörda hus och stora foton av vänner som mördats uppsatta utanför deras förödda bostäder. Överallt blir hon påmind om vad som hände.
Jag har fortfarande, efter snart tre år, en känsla av overklighet när jag hör och läser om massakern på Be’eri. Det Be’eri som sedan den 7 oktober 2023 ständigt finns i mina tankar har för mig varit något helt annat än massaker, död och förstörelse. Och jag varken kan eller vill förknippa människor jag arbetat med, åkt till stranden (ibland i Gaza!) med, umgåtts med och sett varje dag i matsalen – med en fruktansvärd och obegripligt grym och bestialisk massaker. Jag vill istället tänka på mina löpturer i wadin och på småvägarna utanför Be’eri, omgiven av fält fulla med kalanyot.
/Petra Söderlund
