Docenten och idéhistorikern Johan Sundeen från Claphaminstitutet har just utkommit med en rapport om tillkomsten av en Israelfientlig opinion inom svensk kristenhet 1967-1982.
Rapport 5:2021 kartlägger hur en Israelfientlig opinion inom den svenska kristenheten etablerades, sprids och befästes efter 1967. Detta är en grund för att förstå hur den moderna antisemitismen växt fram. Kyrkornas politiska budskap, ersättningsteologin och islamismen behandlas särskilt.
Det är ganska märkligt att denna analys av en så stor ideologisk förändring inom stora delar av kyrkan, inte gjorts tidigare, på ett så systematiskt sätt. När bland annat antisemitiskt stämplade Islamic Relief deltar på Svenska kyrkans arrangemang”, finner rapporten svaret på ”Hur kunde det gå så illa”?
Den ökända meningen från kyrkans Israelideolog etikprofessorn Carl-Henric Grenholm tas upp som ett av många exempel på spridningen av antisemitism: ”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”
När Svenska kyrkan för precis ett år sedan säger sig verka för en ”rättvis fred” i Mellanöstern, är ”rättvisan” sådan att Israels ambassadör Ilan Ben Dov i Expressen 6 september 2020 kunde konstatera att ”den som analyserar Svenska kyrkans politik gentemot Israel ser att den ofta är mer extrem och mer polariserande än den som har sitt ursprung i den arabiska världen”.
Kyrkoadjunkt Anna-Karin Hammars uppmaning 2020 till bojkott av Israel på Kristallnatten, tas också med som ett exempel på israelfientliga utspel från kyrkligt håll. Även om Hammar backade efter kritik om det osmakliga att stödja BDS-rörelsen på minnesdagen för Förintelsen, talar uppmaningen för sig själv.
Sundeen tar även upp ett påstående som alltför ofta framförts är att den judiska statens konflikthantering av de arabiska angreppen, skulle vara jämförbara med den nazistiska terrorn och Förintelsen mot judar under Andra världskriget. Sundeen menar vidare att ”Historiskt sett har teologiska vetenskapliga miljöer ofta varit en jordmån för antisemitism”.
Den svenska kyrkans proislamistiska och Israelkritiska hållning efter vänstervridningen inom svensk kristenhet är dåligt belyst, anser Sundeen. Detta gäller inte bara Svenska kyrkans politiska opinionsbildning, utan även i de andra mindre samfunden.
I forskning om den svenska Mellanösternpolitiken är 1967 ett årtal då uppslutningen kring den återetablerade israeliska staten sedan 1948 tongångar, byttes mot ett fördömande. Värdslig ideologi kom att konkurrera med kristen teologi. Skuldkänsla, Vietnamkriget, marxismens återkomst och bilden av ”den segrande juden” anger Sundeen som några anledningar. Han påpekar dock att det är ”inte fördömanden av Israels politik i sig som varit mitt studieföremål utan aggression mot staten och dess judiska innebyggare”.
Den proisraeliske författaren David Andersson menar ”Att Vietnamdebatten blev så intensiv ledde till att också andra debatter, som den om Mellanöstern, kom att pressas in i ett Vietnamperspektiv.” När en ny anti-israelisk opinion etablerades i kölvattnet efter sexdagarskriget var det några författare med tydlig socialistisk profil som gick i bräschen, till exempel Jan Myrdal och Göran Palm.
Sundeen exemplifierar vänsterextremismens intåg i frikyrkligheten med Staffan Beckmans Palestinaböcker, som lovordades i Kristet Forum. Särskilt anges budskapet om den vita människans ondska och imperialismen, där Israels existens fördöms.
En annan forskare i ämnet, idéhistorikern Henrik Bachner, skriver att ”antisionismen blev en central beståndsdel i den nymarxistiska självidentifikationen och världsåskådningen”.
1969 utgavs Israel – det förlorade landet, där Kristna Studentrörelsen
i Sverige och Svenska Missionsförbundet anser att Israel genom sin seger i kriget 1967 och förbindelser med USA, upphört att uppfattas som ett vänsterfenomen. Kollektivistiska jordbruk i form av kibbutzer, hade minskat i betydelse och förlorat socialistisk image för den judiska staten.
68-vänstern hängde på de kraftiga antisionistiska kampanjer som Sovjetunionen startade och fann det legitimt och berättigat med de officiella antisionistiska och antisemitiska kampanjerna.
Axelson och Grenholm ville i Kristen Vänster legitimera de palestinska befrielserörelsernas väpnade kamp. ”Ordet terror har alltid brukats när den svage söker bekämpa den starke”. Och i Palestinsk Front beskrevs flygkapningar som den fattiges bomber.
Den kanske mest kände kritikern av 68-vänsterns antisionism var folkpartisten Per Ahlmark I boken Det hatade Israel skriver Ahlmark om det ”oerhörda” och ”motbjudande” i att en av ”FN och stora delar av världssamfundet erkänd stat […] unik i västs politiska efterkrigshistoria”, skulle upphöra att existera.
Johan Sundeens rapport är en intressant läsning för den som undrar hur och varför majoriteten av kyrkorna i Sverige vände Israel och judarna ryggen 1968.