I mer än tre decennier har Cecilia Uddén varit Sveriges Radios röst från Mellanöstern. Men i stället för nyanserade rapporter har lyssnarna gång på gång mötts av en journalistik där partiskheten blivit alltmer påtaglig – senast manifesterad i ett öppet ställningstagande mot Israel. Att public service accepterar och till och med prisar detta väcker frågor om både integritet och trovärdighet, skriver Alicia Bengtsdotter.
I mer än 30 års tid har Cecilia Uddén varit Mellanösternkorrespondent för Sveriges Radio. Under lika lång tid har de svenska radiolyssnarna blivit matade med hennes personliga uppfattningar om konflikten mellan Israel och de organisationer som kallar sig palestinska. Hon gör inte ens någon hemlighet av att hon är partisk i frågan.
Det visade hon med all önskvärd tydlighet när hon nyligen skrev under ett anti-israeliskt upprop initierat av korrespondentkollegan Magda Gad. Men hennes chefer på public service ser det inte som något problem alls att hon är tydlig med sina preferenser. Hon tycks tvärtom ses som något av ett under när det gäller journalistisk integritet och har prisats flera gånger för sitt arbete.
2021 fälldes ett av hennes inslag i granskningsnämnden efter att hon rapporterat att Hamas inte var terrorklassat av EU. Hon har också poserat på bild med salafister, klädda i heltäckande religiös klädsel, som uttryckt stöd för att stena kvinnor som haft sex utanför äktenskapet.
Det borde få vilket mediehus som helst, och allra mest public service, att dra åt sig öronen fortare än kvickt. Men efter att Cecilia Uddén, på sitt självrättfärdiga vis, förklarat att salafisterna var ”unga” var det fritt fram för henne att fortsätta sin ”opartiska” nyhetsrapportering.
Själv frågar jag mig hur det ens är möjligt att hon får fortsätta rapportera från Gaza och andra områden i regionen när hon är så tydlig i sitt fördömande av Israel – och så vag i sina uttalanden om Hamas. Men förklaringen är sannolikt att partiskheten genomsyrar hela public service – och inte bara public service utan de flesta stora mediehus. Cecilia Uddén var förvisso tidig med att ensidigt ta ställning mot Israel i de konflikter som skakat regionen genom åren men hon har fått många efterföljare och har nu sällskap av en majoritet av journalistkåren.
Den enda gång som jag känner till, då Cecilia Uddén faktiskt stängdes av som utrikeskorrespondent, var under den amerikanska valrörelsen 2004. Då kungjorde hon, utan minsta darr på rösten, att hon inte såg någon som helst anledning till att en svensk journalist behövde vara opartisk när det gällde USA-valet.
Där hade hon uppenbarligen fel, för hon stängdes av i två veckor. Men när det gäller Israels kamp mot terror har hennes arbetsgivare uppenbarligen en annan åsikt. För efter 7/10 har Cecilia Uddéns radikaliserats än mer, utan att Sveriges Radio vidtagit någon åtgärd överhuvudtaget. När hon speglar den israeliska sidan gör hon det genom att intervjua offentliga personer, till exempel journalister, som själva har en starkt Israelkritisk hållning och som rimligtvis inte kan anses som representativa för israeler i allmänhet. Israeliska offer nämns sällan eller aldrig – mördade småbarn och våldtagna kvinnor ryms inte när bilden av Israel som gärningsman ska befästas.
Annat är det när det är Gaza som ska skildras. Då blir det bildrikt och känslosamt och de civilas, främst kvinnors och barns, lidande skildras med passionerat patos medan Hamas roll i kriget tonas ner. Så fort hon får chansen låter hon dessutom påskina att Hamas är en produkt av Israel och utelämnar gärna deras agenda att utplåna judarna.
Människor som använder Sveriges Radio som främsta källa till nyheter (och de är fortfarande många) får därför en skev och förvriden bild av den terror och det våld Israel utsätts för.
För detta sätt att redogöra för kriget har Cecilia Uddén så sent som förra året vunnit Stora Journalistpriset, tillsammans med en man i Gaza som hon säger ha samarbetat med i åratal – tidigare en så kallad ”fixare” som numera uppgraderats till Sveriges Radios medarbetare.
Det är inte helt lätt att veta varför Cecilia Uddén väljer att ställa sig på fel sida om historien och förmedla nyheter på ett sätt som gynnar en terrororganisation. Men om jag skulle försöka mig på en gissning är det att hon helt enkelt blivit så fäst vid Gaza, och de människor hon lärt känna där, att hon inte förmår hålla sig neutral ens gentemot terrorister.
Det vore inte så konstigt. Vi har sett samma radikalisering hos Sveriges Televisions korrespondent Samir Abu Eid, är han med huvudet rart på sned försäkrade att Hamas vill ha fred för att kunna bygga upp Gaza igen, och hos Magda Gad, när hon rapporterade under talibanernas maktåtertagande i Afghanistan.
Kanske är det helt enkelt så att utrikeskorrespondenter som verkar i områden som skakas av terrorism och odemokratiska strömningar borde ha tidsbegränsade uppdrag och bytas ut med jämna mellanrum. Då skulle det kanske vara lättare för dem att behålla sin integritet och sköta sitt uppdrag på ett bättre sätt.
/Alicia Bengtsdotter
