Mediebevakningen av Israel–Hamas-konflikten ger inte bara en skev bild av själva konflikten, utan också av opinionen i Sverige. Det är inte folket som tagit över gatorna, utan en högljudd minoritet. Den majoritet som inte sympatiserar med aktivisternas slagord lyser med sin frånvaro i rapporteringen, skriver Alicia Bengtsdotter.
Att den svenska mediebevakningen av konflikten mellan Israel och Hamas är skev och ensidig är ett faktum. Ett annat faktum är att svenska medier också förmedlar budskapet att hela det svenska samhället genomsyras av missnöje med Israel. Som om de aktivister, som i snart två år skanderat antisemitiska slagord på våra gator och torg, är representativa för en majoritet av befolkningen.
Så är det naturligtvis inte. Bland medborgarna i stort, utanför redaktionerna, har de knappast någon förankring alls. Det är den bild jag får, både när jag läser sociala medier och när jag rör mig ute i verkligheten. I verkligheten är det nämligen inte missnöjet med Israel som är massivt – utan missnöjet med de demonstrationer som äger rum, och som gör det allt svårare för människor att röra sig tryggt i det offentliga rummet.
Folk är helt enkelt dödströtta på att gatorna tagits över av något som inte kan benämnas som något annat än pöbelvälde. Och uppfattningen att det här handlar om människor som egentligen inte bryr sig det minsta om befolkningen i Gaza, utan bara är vanliga simpla judehatare som stödjer Hamas och andra terrororganisationer, växer sig allt starkare bland allmänheten.
Naturligtvis finns det många, alltför många, svenskar som inte bryr sig särskilt mycket överhuvudtaget. De är inte uttalade judehatare, långt därifrån, men de har gått på kålsuparteorin och väljer att rycka på axlarna. Men även om de är sorgligt likgiltiga, och inte har förstått vad som ligger bakom konflikten, uttrycker de dock inget stöd för Hamas. Jag har aldrig hört en enda ”vanlig människa” – om jag får kalla dem så, de som inte sitter på nyhetsredaktioner eller i public service-studios – uttrycka något annat än avsky för Hamas.
Inte heller ser jag särskilt många människor som bär så kallad palestinasjal. En och annan förstås, men så har det ju varit sen 70-talet när den blev poppis bland anarkister och kommunister. Men i övrigt är den ytterst sällsynt. Jag brukar faktiskt kolla lite extra efter dem när jag åker buss eller tunnelbana eller promenerar i stan, eftersom medierna hamrar fram budskapet att Palestinaaktivismen är en utbredd folkrörelse. Men det är förvånansvärt sällan den dyker upp. Igår, till exempel, såg jag en enda palestinasjal på en sträcka som tog mig genom halva Stockholm. En enda. Dessförinnan var det minst en vecka sedan jag såg någon bära den.
Så lite gensvar får alltså Palestinaaktivisterna bland vanligt folk. Sjalarna, flaggorna och slagorden är koncentrerade till de innerstadsområden som varje vecka – och ibland flera gånger i veckan – ockuperas av allt mer högljudd och hotfull grupp demonstranter.
Varför skriver inte medierna om det här? Varför fortsätter de att ge så oproportionerligt mycket plats åt Palestinaaktivister och – det måste poängteras – Hamasanhängare samtidigt som de ignorerar vanliga medborgares irritation över det som pågår i det offentliga rummet?
En orsak är förmodligen att de sällan eller aldrig rör sig i verkligheten, utanför den kollegiala sfären. De märker inte det ökande missnöjet över de aktivister som av medborgarna allt oftare beskrivs som ”islamister” och ”flaggviftande Hamasanhängare”. De hör inte folk rasa över polisens passivitet när judehatare demonstrerar utanför en judisk skola. Om de överhuvudtaget råkar ta del av något som kan uppfattas som kritiskt mot aktivisterna, eller mot den egna nyhetsrapporteringen, avfärdar de det helst som ”högerextremism”, ”rasism” eller något annat nedsättande.
En annan anledning kan dessvärre vara att de faktiskt inte bryr sig om hur det verkligen ser ut bland medborgarna i landet. De har sin agenda, att ge Israel skulden och i mesta möjliga mån tona ner Hamas roll i konflikten. Därför vägrar de spegla opinionen, så som den faktiskt ser utanför redaktionerna och innerstadsdemonstrationerna.
Alicia Bengtsdotter
