Hur kan personer som tidigare kämpat för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter försvara, eller bortse från, den extremism och det kvinnoförtryck som präglar Hamas? Varför tar dessa västerländska kvinnor ställning för grupperingar som ser dem som lägre stående?
På väg in till city i lördags mötte jag dem. Tre äldre damer, någonstans kring 75-80, som draperade i varsin keffiyeh och med en hoprullad palestinaflagga och en banderoll under armen, steg in i tunnelbanevagnen. De var påfallande pigga och glada, faktiskt exalterade, när de pratade högt om den manifestation de snart skulle delta i. Deras ögon lyste av förväntan inför att än en gång få sammanstråla med likasinnade i kampen för det som i deras ögon är det goda.
En av dem kände jag väl igen från mitt eget förortscentrum för hon har i många år engagerat sig i Vänsterpartiet. Med den röda nejlikan på kappkragen har hon delat ut flygblad om rättvisa, fred, feminism och hbtqi-rättigheter.
Nu står hon alltså på barrikaderna och skriker sig hes för en terrororganisation som offrar kvinnor och barn för judehatets skull och som hatar hbtqi-personer så innerligt att de inte ens står ut med att dessa åker på propagandabåtarna i ”frihetsflottiljen”.
Det här är inte första gången jag reflekterar över det märkliga och absurda i att personer som säger sig värna kvinnors och hbtqi-personers rättigheter gör gemensam sak med Hamas i deras kamp mot Mellanösterns enda demokrati. Och jag tänker: Varför tar dessa västerländska kvinnor ställning för grupperingar som ser dem som lägre stående?
Jag slogs av samma förundran för några veckor sedan, när jag tittade på den pressträff som ägde rum när Donald Trump och J.D. Vance besökte Israel. Det hela var en alldeles vanlig pressträff, där journalisterna var hyfsat polerade, ända tills Trump klargjorde att Hamas kommer att avväpnas med tvång om de inte själva går med på att överlämna sina vapen.
Det var som att trycka på en knapp. Plötsligt hördes en kakafoni av röster – kvinnliga röster – som skrek i falsett, och i munnen på varandra, i vad som lät som bottenlös förtvivlan.
Jag såg pressträffen i efterhand och spolade tillbaka flera gånger för att kolla om jag verkligen uppfattat saken rätt. Och det hade jag. De kvinnliga journalisternas upprördhet över detta hot mot Hamas gick verkligen inte att missta sig på.
Inte en enda gång har jag, från de stora medierna, hört samma upprördhet över den israeliska gisslans situation, över filmklippen på de kvinnor och unga nedblodade flickor som fördes bort under terrordagen, över de vittnesmål som framkommit från överlevare. Då har rösterna varit lågmälda, neutrala, fria från alla känslor. Men när terroristerna i Hamas hotas så blir det annat ljud i skällan.
Hur är det möjligt? Det är ju ändå rimligt att anta att dessa kvinnliga journalister påstår sig värna kvinnors rättigheter. Så vad är det för fel på dem? För något fel måste det ju vara när de är helt oemottagliga för terroristers våld mot oskyldiga människor, och inte ens rör en min när små barn mördas, men blir fullkomligt tillintetgjorda när terroristerna hotas med avväpning.
Det här tänkte jag på när jag betraktade de tre aktivist-damerna på tunnelbanan. Det fick mig att känna en sådan vämjelse att jag blev fysiskt illamående. När den moraliska kompassen är så felställd som den är när feministiska vänsterkvinnor väljer terroristers sida kan man inte känna något annat.
Man tycker att människor som faktiskt har erfarenhet av livet borde veta bättre än de småtjejer som plutar med läpparna och tar selfies med sin keffiyeh. Men det handlar inte så mycket om faktisk ålder som om mognad. Många av de äldre kvinnor som nu tar ställning för Hamas var politiskt engagerade på vänsterkanten redan som unga. De har alltså redan tidigt anammat en livssyn som inte bara utpekar terror som något slags frihetsrörelse och den synen har de behållit genom livet. Alla dessa terrorgrupper, från IRA, PLO, ETA till Hamas och de andra islamistiska terrorgrupperna tycks utöva en oerhörd lockelse på dessa kvinnor.
Och ja, judehatet finns där – så djupt ingrott att de förmodligen inte ens är medvetna om det själva. Men kanske är den främsta orsaken ännu simplare. Kanske är det här helt enkelt kvinnor som lever i en fantasivärld och som drömmer sig bort. Bortskämda, uttråkade kvinnor – samma slags kvinnor som en gång i tiden slukade så kallade shejkromaner och drömde om exotisk spänning.
Numera marscherar de på gatorna och gastar ”From the river to the sea” istället. Men nu är det inte shejker som sysselsätter deras fantasi utan de maskerade mörkermännen i Hamas.
/Alicia Bengtsdotter
