När en ledande producent på SVT öppet sprider politiska slagord och samtidigt formar innehållet i Sveriges största underhållningsprogram uppstår en allvarlig fråga: är Melodifestivalen fortfarande opartisk – eller har public service blivit en plattform för politisk aktivism?
Det är ett grundkrav.
Därför är det djupt allvarligt när det nu står klart att Karin Gunnarsson, producent för Melodifestivalen 2026, inte förmår att skilja sina privata politiska ställningstaganden från sitt professionella ansvar.
Under sommaren delade Karin Gunnarsson öppet budskapet ”Free Palestine” på sina privata sociala medier, ett politiskt slagord som i dagens kontext inte är neutralt utan i praktiken används som symbol inom en bredare rörelse där antisemitism, relativisering av islamistisk terror och demonisering av Israel är vanligt förekommande.
Detta skedde i samband med festivalen Way Out West, som samma år medvetet anlitade den irländska gruppen Kneecap, en grupp som öppet hyllat Hizbollah och uttryckt sig terroristromantiserande kring Israels existens.
Detta är inte obskyra anklagelser.
Judiska Centralrådet i Sverige uppmanade uttryckligen Way Out West att avboka Kneecap.
Festivalledningen valde att ignorera denna vädjan.
När en högt uppsatt chef inom SVT inte bara deltar i detta sammanhang utan dessutom aktivt delar politiska slagord kopplade till det, då är det inte längre en privat angelägenhet.
Det blir än mer problematiskt när man ser resultatet.
Melodifestivalen, Sveriges största och mest inflytelserika underhållningsprogram, har i år och tidigare år formats av ett återkommande urval av profiler och akter som öppet eller indirekt associeras med propalestinska narrativ.
Gina Dirawi, Hampus Nessvold, Medina, Meira Omar och även återkommande bokningar som Robin Bengtsson hamnar i en tydligt politiserad kontext.
Det handlar inte om att dessa personer inte får existera i svensk kultur.
Det handlar om mönster, signaler och sammanhang.
Medina till exempel har använt politiska symboler i media, tagit bort ett politiskt Instagram-inlägg efter påtryckning från SVT men meddelat att de står för sitt ställningstagande, och anslutit sig till upprop som tar politisk ställning mot Israel i Eurovision-sammanhang.
Trots detta så kvoteras de in av Gunnarsson och hennes propalestinska medarbetare på SVT regelbundet.
En stor del av Medinas yttringar är just uppmaningar till att bojkotta Israel och israeliska varor.
Denna överskattade rapduo fokuserat nästan mer på hat mot den judiska staten än att faktiskt sprida musik.
Nessvold, Omar och Bengtsson har samtliga uttryckt stöd för Gaza men ingen sympati för israeliska civila genom diverse instagraminlägg och anti-israeliska upprop.
När ett public service-program konsekvent lutar åt en tydlig politisk riktning samtidigt som ansvarig producent öppet uttryckt samma politiska uppfattningar, ja då är frågan inte längre om en gräns passerats utan hur långt.
SVT:s trovärdighet bygger på att ledande producenter inte agerar politiska aktivister.
I synnerhet inte i frågor som bidrar till att israeliska offer för palestinsk terrorism relativiseras och judars utsatthet i Sverige ökar.
Karin Gunnarsson har nu visat att hon inte klarar av att hålla isär sina privata åsikter om Israel–Palestina-konflikten från sitt professionella uppdrag.
Det är ett misslyckande på ledningsnivå och det är ett enormt svek mot tittarna.
Och framförallt farligt.
Melodifestivalen är inte en aktivistisk plattform.
Den är inte ett kulturellt slagfält för ensidiga politiska narrativ.
Den är ett folkligt program finansierat av hela svenska folket, inklusive Sveriges judar, som i dag lever under ett historiskt högt hotläge samtidigt som antisemitismen och antisionismen genom den pro-palestinska rörelsen normaliseras i kulturlivet.
Att i detta läge låta en person med dokumenterad politisk aktivism fortsätta ansvara för programmets utformning är inte bara olämpligt.
Det är ansvarslöst. Helt oacceptabelt.
SVT måste nu svara på en enkel men avgörande fråga:
Är public service fortfarande opartisk eller har Melodifestivalen blivit ännu en arena där politisk aktivism maskeras som underhållning?
Är Karin Gunnarsson lämplig att få vara kvar?
Detta är inte en fråga om smak. Det är en fråga om förtroende.
/Axel Otterberg
Utbildad statsvetare samt debattör
Stockholms Universitet
