Trumps ramavtal (MOU) på 14 korta punkter jämförs ofta med Obamas färdiga, 160-sidiga Iranavtal (JCPOA). Jämförelsen blir med nödvändighet haltande och ofullständig eftersom det rör sig om äpplen och päron, om ens det. Times of Israel har rett ut en del av begreppen och MIFF har fyllt på i nedanstående text.
Först och främst så utgör Trumps MOU inledningen på förhandlingar, medan Obamas JCPOA utgjorde slutresultatet. För att bedöma huruvida MOU kan landa i något bättre eller sämre än JCPOA behöver vi se till vad Trumps avtal inte tar upp, som internationella inspektioner: JCPOA vilade på omfattande internationell inspektion. MOU:t kräver däremot ingen återinförd inspektionsregim. För ett kärnvapenavtal är det här kärnpunkten: utan kontroll är ett löfte bara ett löfte. Båda avtalen innehåller ett skriftligt iranskt åtagande att aldrig skaffa kärnvapen, men bara Obamas kopplade det till verifiering och konkreta gränser för anrikning i syfte att förlänga ”breakout”-tiden. Om uranlagret står det bara att parterna enats om att lösa frågan, med en engångsövervakning av ’utspädning’ på plats under IAEA-tillsyn — men detaljerna lämnas till slutavtalet.
Obama lättade vissa sanktioner först efter ett undertecknat avtal och fasade sedan in mer lättnad mot verifierade iranska steg. ”Trust but verify”, brukade det heta.
Trump gör tvärtom: lättnader på förhand, bland annat omedelbara undantag för iransk oljeexport, medan slutpaketet förhandlas senare. Dessutom öppnas dörren för att frigöra miljarder i frysta tillgångar och en fond på 300 miljarder dollar som USA och allierade i regionen ska sätta upp för iransk ekonomisk utveckling — med vaga villkor och tidtabell.
JCPOA handlade medvetet enbart om kärnteknik; Obama-administrationen bedömde att avtal skulle bli omöjligt om man buntar ihop regionala frågor. MOU:t är i stället startpunkten för att avsluta kriget Trump inledde mot Iran tillsammans med Israel den 28 februari.
Värt att notera: ett uttalat krigsmål var att eliminera Irans ballistiska missilprogram, men missilerna nämns inte i MOU:t, och Trump säger nu att Iran får behålla vissa. En huvudpunkt är i stället att återöppna Hormuzsundet, som Iran i praktiken stängde när kriget bröt ut — och Iran kräver nu en förvaltningsroll över sundet som det saknade före kriget.
Israels främsta invändning är egentligen att Trumps avtal kan ge mullorna diplomatiskt lugn utan att eliminera Irans kärntekniska, regionala och missilbaserade hot. MIFF har i en tidigare artikel listat fem aspekter av Trumps avtal med Iran som blir avgörande för Israels säkerhet. Och i skrivande stund anser hela 92 procent av israelerna att krigets avslut och Trumps MOU utgör en seger för den iranska regimen.
Samtidigt utgör MOU som sagt en inledning av förhandlingarna och det är visserligen sannolikt men inte självklart att de utmynnar i ett färdigt avtal. (Vilket i sin tur beror på hur vi definierar ett färdigt avtal…)
I vilket fall tycks Teheran lyckats med att få konflikten dit man vill ha den: utdragna förhandlingar med en motpart som inte förmår driva hem en militär seger, samtidigt som regimen ges ekonomiska lättnader och behåller avgörande militära förmågor.
Israeler, det iranska folket, regionen och alla vi andra kan bara beklaga. Så här långt.
/AE
