Stå upp för Israel - bli medlem nu!

Kom till Nordic Israel Congress 10 – 12. maj och lyssna på mycket relevanta föredrag. Var snabb med anmälan, begränsat antal platser

Varför var Israel tvingad att utveckla kärnvapen?

Israels atomanläggning i Dimona i Negev. (Arkivfoto: Conrad Myrland, MIFF)

Det är svårt att veta när den israeliska regeringen kände sig tvungen att börja utveckla kärnvapen, men om inte förr måste det ha hänt hösten 1956. Då kom det så kallade Suez-kriget, där Egypten stod på ena sidan och Israel, Frankrike och Storbritannien på andra sidan.

Av  Odd Myrland

5 oktober 2009

När det gäller Israel var huvudorsaken till kriget en mycket omfattande terror från Egypten mot den israeliska civilbefolkningen. Det spelade också in att Egypten vid den tiden fick stora vapenleveranser från Sovjetunionen, medan Israel som regel inte fick köpa vapen någonstans. Egyptens diktator, Nasser, förklarade öppet att vapnen skulle användas för att kasta israelerna i havet. Det fanns ingen anledning att tvivla på att han menade vad han sa. Israelerna kände behovet av att klippa Egyptens vingar innan de blev för starka.

Motiven från Storbritannien och Frankrike var imperialistiska: kontroll över Suezkanalen (som Egypten hade nationaliserat) och för att straffa det egyptiska stödet till algeriska rebeller. Avtalen mellan parterna var att Israel skulle ta Sinaihalvön mot Suezkanalen, och Storbritannien och Frankrike skulle ingripa med motivet att skydda kanalen.

Israels genomförde sitt uppdrag på kortare tid än planerat. Britterna och fransmännen, däremot, försenades mycket. Men det som hindrade aktionen från att uppfylla de brittiska och franska målen, var att de hade missbedömt den amerikanska positionen. De trodde att USA skulle protestera, men i praktiken acceptera attacken. Istället gick Washington ut mycket starkt och krävde tillbakadragande.

Tydliga signaler kom också från Moskva. Sovjetunionen hotade öppet att använda kärnvapen mot London, Paris och Tel Aviv om styrkorna i de tre länderna inte drog sig ur Egypten. USA förklarade sedan att om Sovjetunionen använde kärnvapen mot London eller Paris skulle USA svara med liknande vapen mot Moskva.
Amerikanerna sa ingenting om Tel Aviv, enligt Abba Eban, som då var Israels FN-ambassadör. Detta trots att Israel var den enda av de tre länderna som hade legitima försvar för kriget.

Detta var bara 11–12 år efter andra världskriget och Förintelsen, och israelerna hade ingen anledning att inte ta hoten på allvar. De visste också att USA systematiskt hade undvikit att göra någonting som kunde rädda judar under krigsåren.

USA:s politik kom som en chock för israelerna. Jag skulle tro att detta gjorde det glasklart att det inte fanns något annat sätt än att utveckla ett avskräckande vapen mot kärnvapenhotet från Sovjetunionen. Det inkluderade atombomber och leveranssystem. Det är ingen tillfällighet att israelerna idag har så bra raketer att de har lanserat sina egna satelliter.

Vad Sovjetunionen kunde ha gjort under åren då Israel inte hade kärnvapen vet vi inte. Den dåvarande norska regeringens gjorde en insats genom att sälja nödvändiga mängder tungt vatten till Israel 1959.

Först tänkte Israel knappast så mycket på sina arabiska grannar i samband med sina kärnvapen, även om det kunde vara bra att ha något att tillgripa som en sista utväg. Det var förmodligen kärnvapenhotet från Sovjetunionen som var huvudfrågan.

Det skulle dock inte dröja länge innan massförstörelsevapen kom närmare Israels egna gränser. Kring 1960 skedde ett uppror i norra Jemen och Egypten stödde rebellerna. I denna kamp började Egypten använda giftgas. Det var ett vapen som förbjöds i internationella konventioner och inte ens användes av nazisterna under andra världskriget. Men som alltid när araber gör något fel som inte direkt påverkar västerländska intressen, var reaktionen mycket svag.

Snart började också Syrien och Irak bygga upp stora lager av giftgas. Israel måste därför vara beredda på att exponeras för storskaliga attacker med giftgas. Detta ökade behovet av avskräckning ytterligare.

Israels sårbarhet

Israel är ett litet land, knappt dubbelt så stort som Skåne. Och över hälften av detta lilla område är glest befolkad öken. Området där de flesta israeler bor är bara några mil långt. Israel är därför mer utsatt för attacker med giftgas, biologiska vapen och kärnvapen än de flesta andra länder, och mycket mer än grannländerna, som har en mycket mer spridd befolkning.

Flera arabiska länder har arbetat hårt för att skaffa kärnvapen. Detta inkluderar Irak, som skulle ha lyckats för länge sedan om Israel inte hade förstört den aktuella reaktorn i en bombattack den 7 juni 1981. Israel fördömdes starkt av nästan hela världen för denna handling. USA bröt till och med överenskommelser om vapenförsäljning till Israel som straff för “brottet”. Men under Gulfkriget tio år senare erkände man att om Israel inte hade gjort det skulle Irak ha haft kärnvapen vid den tiden.

Saddam Hussein i Irak gömde aldrig det faktum att han ville använda giftgas och andra massmordsvapen mot Israel, som han gjorde mot Iran och sina egna kurder. Under Gulfkriget använde Irak emellertid bara vanliga explosiva enheter mot Israel, kanske av rädsla för vad Israel skulle göra i gengäld i händelse av en gasattack.
Det finns goda skäl att anta att om världen inte hade trott att Israel har kärnvapen, skulle landet redan ha utsatts för attacker med giftgas eller biologiska vapen, kanske också med kärnvapen.

Från arabisk sida förkastas motivet att Israel behöver avskräcka mot andra massförstörelsevapen. Israel har kärnvapen, så inget land vågar attackera Israel konventionellt, påstås det. Detta är möjligen sant så länge Israel är det enda landet i området som har kärnvapen, även om Egypten och Syrien attackerade 1973, men det är åtminstone inte längre giltigt om andra länder också får kärnvapen.

Låt oss föreställa oss ett scenario: Grannarna startar ett krig mot Israel med konventionella vapen. De säger att de vet att Israel har kärnvapen, men det har de också. Kriget på land rasar och Israel håller på att förlora. Kriget drar ut på tiden och Israel börjar bli allt mer pressat. Så frågan är: Borde israeliska ledare använda kärnvapen? I så fall kommer de andra länderna också använda kärnvapen och nästan hela den israeliska befolkningen kommer att förintas. Det är praktiskt taget säkert att kärnvapen inte kommer att användas. De vill hellre förhandla för att få bästa möjliga villkor, trots allt – till exempel ett avtal om transport till flyktingläger utanför arabvärlden.

Israels kärnvapen ska först och främst hindra den andra parten från att först använda massförstörelsevapen mot landet. Om någon först har använt kärnvapen mot Israel har skadan redan drabbat Israel. Fienden måste därför vänta på att Israel slår tillbaka med full kraft. Om det är känt eller åtminstone fruktat att Israel har många atombomber och möjligheten att använda dem, kommer det att leda till att ingen vågar attackera Israel med massförstörelsevapen.  

Det vill säga, när Israel har kärnvapen kommer det att kunna förhindra att landet attackeras med storskalig giftgas, biologiska vapen eller med kärnvapen. Men det kommer knappast att hindra landet från att besegras i ett vanligt krig. Och det kommer säkerligen inte att förhindra att landet förstörs lite i taget i en serie små krig, som PLO föreställde sig det i planen 1974.

Att ge upp sina kärnvapen skulle liknas vid att begå självmord för Israel. Det skulle i bästa fall göra Israel helt beroende av den “nåd” som oberäkneliga diktatorer skulle visa. 

Om Israels grannar beter sig lite anständigt har de ingen anledning att frukta något. Medan israelerna har haft kärnvapen har de dragit sig tillbaka från hela Sinai och hela Gazaremsan. Landet har upprepade gånger visat vilja att dra sig tillbaka från Golanhöjderna och stora delar av Västbanken i utbyte mot verklig fred. Om Israel hade missbrukat sina kärnvapen skulle de ha gjort det för länge sedan.

Artikeln publicerades först i Mellanöstern i fokus nr 1/1995. Artikeln publicerades också i boken Med Israel for Fred  september 2008.  

Du kan läsa den här artikeln gratis tack vare MIFF:s över 13 100 medlemmar i Norge och över 300 medlemmar i Sverige. Men vi behöver stöd från många fler nu!

Ge en gåva här eller Swisha till 1233318219

Bli medlem genom att fylla i formuläret nedan och trycka på “skicka”!