Den israeliska folkrättsexperten Alan Baker sammanfattar i 10 punkter Israels rättigheter på Västbanken. Han förklarar i ursprungsartikeln från januari 2013 varför han anser att det är fel att använda beteckningen ”de ockuperade palestinska områdena” och varför israeliska bosättningar är i enlighet med internationell rätt.
Alan Baker är direktör på Institute for Contemporary Affairs vid Jerusalemcentret för offentliga angelägenheter och chef för Global Law Forum. Han är internationell folkrättsexpert och deltog vid utarbetandet av Osloavtalen och fredsavtal med Egypten, Jordanien och Libanon. Även varit Israels ambassadör i Kanada.
- Sedan Israel tog kontroll över området Judéen och Samarien (Västbanken) från Jordanien 1967, ansågs inte längre Haagkonventionen från 1907 och den fjärde Genèvekonventionen från 1949 aktuell, eftersom kungadömet Jordanien innan 1967 aldrig hade haft laglig auktoritet över det. Dessutom har Jordanien efteråt givit avkall på alla krav om suveränitet över området.
2. Sedan Israel tog kontroll över området Judéen och Samarien (Västbanken) från Jordanien 1967, ansågs inte längre Haagkonventionen från 1907 och den fjärde Genèvekonventionen från 1949 aktuell, eftersom kungadömet Jordanien innan 1967 aldrig hade haft laglig auktoritet över det. Dessutom har Jordanien efteråt givit avkall på alla krav om suveränitet över området.
3. Artikel 49 i Den fjärde Genève-konventionen, förbjuder ”tvångsförflyttning av (egna) enskilda personer eller folkmassor” … ”till den ockuperande maktens områden”, så som Tyskland gjorde under andra världskriget, var varken relevant eller har någon gång varit ämnat att gälla för israeler som själva frivilligt väljer att bo i Judéen och Samarien.
4. Detta innebär att påståenden från FN, europeiska ledare, organisationer och individer, om att israelisk bosättningsaktivitet skulle vara ett brott mot folkrätten, inte har någon som helst juridisk grund.
5. På motsvarande sätt är det ofta använda uttrycket ”de ockuperade palestinska områdena” fullständigt felaktigt. Områdena är varken ockuperade eller palestinska. Ingen rättslig institution har någon gång slagit fast att palestinierna har suveränitet över området eller att det tillhör dem.
6. Judéen och Samarien är fortfarande omstridda områden mellan Israel och palestinierna. Det är bara resultatet av slutstatusförhandlingar som kan ändra på det.
7. De israeliska lokalsamhällenas existens i området är legitima resultat av de historiska och lagliga rättigheterna som det judiska folket – som urbefolkning – har till att bosätta sig i området. Rätten är i överenstämmelse med gällande och bindande juridiska institutioner erkända och accepterade av det internationella samhället. Dessa rättigheter kan inte upphävas eller ifrågasättas enbart för Israel.
8. Det palestinska ledarskapet samtyckte, enligt det fortfarande giltiga Interimsavtalet från 1995 (Oslo 2), till och accepterade Israels fortsatta närvaro i Judéen och Samarien i väntan på slutstatusförhandlingar, utan några restriktioner för någon av parterna när det gäller planering, zonindelning eller byggnation av hem och samhällen. Därmed är påståenden om att Israels närvaro i området skulle vara olovlig, är grundlösa.
9. I Osloavtalen förpliktigade sig det palestinska ledarskapet att besluta om alla kvarvarande frågor, endast genom förhandlingar och inte genom ensidigt agerande. Detta inkluderar gränser, bosättningar, säkerhet, Jerusalem och flyktningar. Det är ett brott mot avtalen när palestinierna t ex kräver stopp i bosättningsaktiviteter, som ett villkor för att fortsätta förhandlingarna.
10. Varje försök att genom FN eller liknande institutioner ensidigt ändra områdets status är ett brott mot palestiniernas skyldigheter nedskrivna i Osloavtalen och skadar de olika avtalens helhet och giltighet. Det kan leda till att Israel gör motsvarande ensidiga åtgärder.
I denna intervju från 2016 argumenterar Alan Baker för det samma som han skrev i artikeln 2013.
