Klicka här för att bli medlem i MIFF nu – hjälp oss att nå 2.500 medlemmar i Sverige.
Kom till Nordic Israel Congress i Oslo 24 till 26 april
Planen om hur EU arbetar för att köra över gällande Osloavtal mellan Israel och palestinierna har funnits i över tio år och är inte längre hemlig. Helt i strid med internationella regler satsar en av världens största ekonomier och demokratier allt på att skapa fakta på marken, som föregriper alla fredsavtal.
Den 20 augusti 1993 signerades Oslo I av PLO:s Yassir Arafat och Israels Yitzhak Rabin. Två år senare, den 28 september 1995, signerades Oslo II, som ersatte tidigare överenskommelser. Självstyret i Palestina skulle successivt ges av Israel. Efter fem år skulle ett permanent avtal ha förhandlats fram. Inget avtal om självständig palestinsk stat Den israelisk-palestinska interimsöverenskommelsen var ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den planerade palestinska staten, men var inget löfte om en självständig palestinsk stat. Inga beslut om de svåra frågorna Alla svåra tvistefrågor såsom Jerusalems status, de palestinska flyktingarnas rättigheter, gränsdragningar och säkerhetsfrågor mellan de två parterna skulle lösas senare. Osloprocessen var en rad möten och överenskommelser som lade grund för skapandet av den självstyrande palestinska myndigheten (PA). Denna myndighet skulle ansvara för civil administration i område A och B i Judéen och Samarien (Västbanken) och Gaza. Kraven på PLO Avveckla alla väpnade grupper utom PLO. ”Förutom den palestinska polisen och den israeliska militären, ska ingen annan beväpnad styrka etableras eller finnas på Västbanken eller Gazaremsan.” Avväpna alla grupper utom PLO:s polis. ”Förutom vapen, ammunition och utrustning tillhörande den palestinska polisen och den israeliska armén, ska ingen organisation, grupp eller person på Västbanken eller på Gazaremsan tillverka, sälja, förvärva, inneha, importera eller på annat sätt införa till Västbanken eller Gazaremsan några eldvapen, ammunition, vapen, sprängmedel, krut eller liknande utrustning…” Motverka uppvigling till våld. ”…fostra ömsesidig förståelse och tolerans och ska därför avstå från uppvigling, däribland fientlig propaganda, mot varandra och, utan att hämma yttrandefriheten, ta lagliga åtgärder för att hindra sådana uppviglingar…” Bekämpa terror. ”… göra allt för att förhindra terrorhandlingar, kriminalitet och fiendskap riktat mot varandra, mot individer under den andres auktoritet och mot deras egendom och ska lagföra förbrytare”. Lära barnen fred. ”… utbildningssystem befrämja fred mellan israeler och palestinier i hela regionen”. Demokrati
Israel – Historiska och Legala Fakta MIFF inbjuder till tre öppna Zoom-seminarier med den svensk-israeliska guiden, skribenten och Israeldebattören, Christina Toledano Åsbrink. Första delen sändes 29:e september. Andra delen sänds onsdag 6:e oktober och onsdag 13:de oktober, kl. 18:00 – 19:00. Christina har närmare 40 års erfarenhet av Israel, där hon idag också bor och arbetar. Sammanlagt har hon åtta års universitetsstudier i bagaget, och i tolv år föreläste hon i engelska för Bar Ilan universitetets kurser i norra Israel, men omskolade sig till statslicensierad guide för tio år sedan. Sedan dess håller hon även föredrag om Israel, de legala aspekterna på landet, folkrätten och konflikten i största allmänhet. Sedan 2016 skriver Christina om de ovan nämnda ämnena för tidningen Världen Idag. Deltag i seminarierna via länkar här: Del 1 Det Brittiska Mandatet för Palestina Hur idéen om en judisk stat kommer till De brittiska och franska mandaten Vem flyttade till det brittiska mandatet för Palestina? Del 2 Staten Israel, dess grannar och FN Israel utropar självständighet och blir anfallet av samtliga grannländer Flyktingströmmar, UNRWA och PLO Sexdagarskriget 1967 och Yom Kippurkriget 1973 Efter ca. 30 minuters presentation blir det frågor och svar / samtal i ca. 30 minuter. Del 3 Från Osloavtalen till dags dato Osloavtalen under 1990-talet Ockupation eller inte? Pallywood, palestinska skolböcker, terrorism och FN Efter ca. 30 minuters presentation blir det frågor och svar / samtal i ca. 30 minuter.
Det viktigaste Sveriges regering hade att göra på jobbet dag 1 den 30 oktober 2014, var att erkänna Palestina som en suverän stat. Det löste inget, men öppnade för fler blodiga kapitel i konflikten.
När israeliska myndigheter nyligen beslutade att återuppta markregistrering på delar av Västbanken väckte det snabbt internationella reaktioner och rubriker om annektering. Men vad innebär beslutet egentligen – och vilken historisk kontext saknas ofta i rapporteringen? Israeliska myndigheter har beslutat att återuppta lantmäteriregistrering i delar av Västbankens område C – de områden som sedan Osloavtalen står under full israelisk militär och civil kontroll. TT skrev Bred kritik mot Israels regler på Västbanken, då beslutet i internationella medier ofta beskrivits som ett steg mot formell annektering. Men stämmer den bilden av beslutet? Dr. Rinat Harash reder ut begreppen för Honest Reporting: Vad handlar beslutet egentligen om? Markregistrering är en administrativ process: mark mäts, kartläggs och förs in i officiella ägarregister. Det är inte detsamma som att ändra ett områdes juridiska eller politiska status. Västbankens slutliga ställning är fortfarande en fråga för framtida förhandlingar, och det påverkas inte formellt av att mark registreras i ett ägarregister. Det är en distinktion som sällan lyfts fram i nyhetsrapporteringen – men den är juridiskt central. En historisk bakgrund som saknas För att förstå varför registreringsfrågan är så komplicerad behöver man känna till vad som hände under den jordanska kontrollen av Västbanken 1948–1967. Under den perioden stoppades markregistreringsprocessen i stort sett helt, och icke-araber – i praktiken framför allt judar – hindrades från att registrera äganderätt till mark, konstaterar Dr Harash i sin artikel. Det skapade ett rättsligt vakuum som aldrig fullt ut åtgärdades när Israel tog kontroll över området 1967. Israel genomförde heller aldrig någon heltäckande registreringsprocess. Resultatet är att stora markytor fortfarande saknar tydliga och uppdaterade ägarförhållanden – något som i decennier har drivit både rättsprocesser, politiska konflikter och ömsesidig misstro, för såväl palestinska som israeliska invånare. Diskriminering och dubbla måttstockar Kritiker beskriver det israeliska beslutet som diskriminerande eller rasistiskt. Men den kritiken riskerar att
En ny FN-rapport anklagar Israel for att driva en “ekonomi av folkmord”, men undlåter att nämna att miljarder biståndskronor från EU, FN och Sverige hamnar i fickorna på terrorgrupper och upprätthåller konfliktekonomin i de palestinska områdena. FN-rapportören Francesca Albanese har nyligen lagt fram rapporten From economy of occupation to economy of genocide till FNs råd för mänskliga rättigheter. Där anklagar hon Israel for att ha byggt sin ekonomi på “ockupation, kolonial rasdominans och folkmord”1. Hon hävdar också att hela den israeliska näringsstrukturen – från högteknologi till matproduktion – profiterar på palestiniernas lidande. Problemet är att rapporten är starkt partisk och fullständigt ensidig. Ännu värre: Den utelämnar helt väsentliga fakta om den ekonomiska verkligheten i de palestinska områdena. Resultatet är en text som mer liknar politisk aktivism än en nykter FN-rapport. Vem öser egentligen in pengar i konfliktekonomin? Sedan Oslo-avtalen 1993 har det internationella samfundet gett palestinierna över 40 miljarder dollar i bistånd2. Enbart Norge har gett nästan 14 miljarder kronor3. Detta är en av världens mest understödda befolkningar per capita. Men vart har pengarna gått? En betydande del av pengarna har hamnat i fickor på auktoritära ledare och terrororganisationer. Här är några exempel: “Pay-for-slay” Den palestinska myndigheten (PA) använder ca 330 miljoner dollar per år till att betala «stipendier» till dömda terrorister och deras familjer4. Detta belönar våld och ger ekonomisk motivation till nya angrepp. EU har bidragit till PAs budget, något som indirekt möjliggör dessa utbetalningar5. Hamas’ tunnelekonomi Efter varje Gaza-krig lovar världen miljarder till återuppbyggnad. Men stora delar av cementen och stålet hamnar i terrortunnlar, inte i bostäder. Israeliska data visar att upp till 90 % av det byggmaterial som kommer in i Gaza konfiskeras av Hamas6. EUs “dolda bosättningsprojekt” EU har använt hundratals miljoner euro på att bygga olagliga palestinska byggnader i område C på Västbanken – i strid med Oslo-avtalen som ger
FILMPRIS. En motsvarande dokumentärfilm om byn hade förstås kunnat filmas utifrån ett israeliskt perspektiv. Men den hade aldrig fått en Oscar, skriver Ulf Cahn och Anders Engström i tidningen Dagen. Årets Oscar för bästa dokumentärfilm gick inte oväntat till ”No Other Land”. Det är egentligen inte en dålig film, om man ser till dess syfte. Filmen berör och ger en autentisk känsla. Men dess största förtjänst ligger i funktionen som antiisraelisk propaganda. I filmen följer vi invånarna i en liten palestinsk by i Masafer Yatta, ett område i Västbankens södra del. Eller södra Judeen, beroende på perspektiv. Invånarna bygger upp byns hus utan israeliska bygglov, varför myndigheterna låter riva husen. Därefter byggs husen upp på nytt, fortfarande utan bygglov, och rivs igen. Och så vidare. Palestinierna är goda medan israelerna är onda. Det är egentligen grundstoryn. Berättelsen kompletteras med ett par personporträtt och tillstötande drama. Byborna protesterade eftersom de inte fick bygglov i vad som är ett militärt övningsområde. Eftersom Israel är en rättsstat prövades bybornas invändningar rättsligt. Grundligt. Under decennier. Ända upp i Högsta domstolen. Men i filmen avfärdas 22 års processande med en axelryckning. ”Det är bosättarnas domstol”. Alla som har följt israelisk inrikespolitik vet att Högsta domstolen knappast kan anses vara ”bosättarnas domstol”. Om man nu inte använder benämningen ”bosättare” som en generell omskrivning för israeler eller judar, vilket är rätt vanligt i antiisraeliska kretsar. Filmen tar däremot inte upp orsaken till varför Högsta domstolen avgjorde till statens fördel. Högsta domstolen fastslog att bevisen tydde på att det inte funnits någon permanent bebyggelse i området innan det blev ett israeliskt militärt övningsområde. Domaren betonade att historiska flygfoton visat att det saknats bosättning i området före 1980 och att palestinierna inte bevisat någon äganderätt. Det noterades även att Israels flygvapen använde området för attackträning fram till 1993, vilket stärkte slutsatsen att permanenta bostäder
Efter att upplagan av ”Israels tio rättigheter” nu sålt slut producerar vi en ny uppdaterad upplaga med titeln ”Israels rättigheter”. Här får du grunderna om Israel och de självklara rättigheter landet har, men som det talas alltför lite om. Ge dig själv de grunderna eller ge bort boken som present!
Alla priser inkluderar pack/porto.
Innehåll
ICC har absolut ingen jurisdiktion, påpekar en expert på internationell rätt.
Bevisen för att S- och MP-regeringens erkännande av en palestinsk stat gav ett katastrofalt resultat, är övertydliga.