Det är inte förvånande att Palmecentret under Anna Sundströms ledning fortsätter sina falska anklagelser som presenteras på ett sätt som endast kan ha som syfte att förvanska historien och spä på hat mot judar och den judiska staten Israel. Materialet är så fullt av fel och demoniseringar att det är svårt att veta var man ska börja korrigera. Vi har valt ut några enstaka påståenden att bemöta.
Den arabiska massinvandringen
Historiebakgrunden, som är gjord av den gravt Israelfientliga organisationen B´Tselem, påstår att ”Den judiska befolkningens andel ökade från åtta till 32 procent mellan åren 1890 och 1947, året före staten Israels bildande. I antal handlar det om en ökning från 43 000 till 630 000.”
Fakta från befolkningsstatistiken visar att ökningen av den arabiska befolkningen mellan åren 1882 och 1947 var långt över en miljon, nämligen 1 048 000 personer. Den judiska befolkningen ökade bara med 606 000 under samma tid. Den väsentligt större arabiska befolkningsökningen förtigs, för narrativet att judar inte skulle vara ett urfolk i området.
Ett annat avslöjande faktum från befolkningsstatistiken är att de allra flesta araber som bodde i det brittiska mandatet för en judisk stat 1947, hade invandrat till ett ganska öde och underutvecklat område. Araberna kom från Syrien, Egypten, Libanon osv för att judarna hade köpt och skapat fungerande jordbruk, infrastruktur och hälso- och sjukvård och de fick tre gånger så bra lön här. Det ”palestinska folket” bestod av judar och araber, till PLO bildades och ändrade historien om det ”palestinska folket”.
Israels legala rätt till Palestina
Den legala rätten till att återupprätta en judisk stat i deras historiska område fick judarna 1922 av Nationernas Förbund. Palmecentret nedgraderar judarnas internationella rätt till ”ett starkt stöd för sionisternas anspråk”. Samtidigt upprättades mandat för bildandet av Syrien, Libanon, Irak med flera stater, vars legala rätt ingen ifrågasätter. FN tog över ansvaret för återskapandet av en judisk stat 1945.
Ett förslag att dela det område som redan beslutats bli den judiska staten, röstades igenom med stor majoritet av generalförsamlingen. Generalförsamlingen har ingen legal makt att besluta, endast att ha synpunkter. Därför är det helt fel att påstå ”I november 1947 beslutade FN om att området skulle delas i en judisk och en arabisk stat”.
Araberna vägrade acceptera förslaget, som alltså då saknar juridiskt värde. De flesta fortsätter liksom palestinska myndigheten att vägra erkänna en judisk stat. Därför återupprättades Israel den 14 maj 1947 av judarna själva på hela det brittiska mandatets område. Jordanien ockuperade direkt illegalt Judéen och Samarien samt östra Jerusalem. Detta är historiska och legala fakta
Fördrivningen av judarna
Fördrivningen av nästan en miljon judar från arabvärlden och de muslimska länderna nämns över huvud taget inte. Man vill inte upplysa läsarna om att långt fler judar tvingats lämna sina hus och hem i arabländerna, än araber som lämnade Israel efter grannländernas anfall på Israel 1948.
Palmecentret och deras så kallade ”människorättsorganisationer” är inte särskilt måna om judarnas, och särskilt inte de österländska judarnas mänskliga rättigheter. De flesta av Israels judiska befolkning härstammar från arabländerna, där de bott i tusentalsår och utgjort 2% av befolkningen. Sedan 1948 har nästan varenda jude där etniskt rensats. De har fått lämna allt de ägde och vara glada om de kom ut med livet i behåll. Medan judarna hjälpte varandra och flyktinglägren avvecklades, hålls de arabiska flyktingarna som en slags gisslan, för att skapa ett internationellt agg mot Israel.
Hur många är palestinska flyktingar?
1947 bodde 809 000 araber på det område som efter 1948 års krig blev Israel. Efter kriget bodde 156 000 araber där. Högst 650 000 personer kan därför ha förlorat sina hem. Den mest sakliga beräkningen av hur många som verkligen blivit borttvingade är 90 000. Övriga lämnade striderna av oro. Hade araberna accepterat FN-förslaget och inte anfallit Israel, hade alla kunnat stanna. Skulden är kompromisslösa arabiska ledare.
Högst 20 000 flyktingar kvar
Palmecentrets påstående att ”Sedan dess har antalet flyktingar och deras efterlevande ökat dramatiskt” är både fel och rätt. Antalet flyktingar har naturligtvis minskat till högst 20 000, eftersom de allra flest som lämnade området har avlidit sedan 1948. Således fullständigt felaktigt av Palmecentret. Om man använder den definition som gäller för världens alla andra flyktingar, så ärver man inte flyktingskapet. Men just för araber från judarnas land, har FN bestämt att endast dessa människor ärver flyktingskapet.
Eftersom de arabiska grannländerna Syrien och Libanon vägrat ge dem medborgarskap och mänskliga rättigheter, som till exempel Sverige och andra EU-länder, kommer antalet, enligt denna unika definition öka dramatiskt. UNRWA ger araberna en möjlighet att skapa en ohållbar situation som ökar dramatiskt. Så, när Palmecentret och UNRWA talar om ”nära sex miljoner palestinska flyktingar runtom i världen” räknar man med svenskpalestinska ättlingar som bott i Sverige i decennier och flyktingarnas barnbarnsbarn som förvägras libanesiska rättigheter.
Utgången oviss
Palmecentret påstår att ”Den israeliska krigsmakten var helt överlägsen” när de arabiska arméerna anföll Israel dagen efter dess bildande. Detta är ännu ett falskt påstående. David Ben-Gurion och hans närmaste bedömde deras chanser att överleva som 50–50. Israel fick inget som helst stöd av någon annan nation. De var helt ensamma mot Egypten, Syrien, Transjordanien, Libanon, Irak, Saudiarabien och Jemen. Varför tog israelerna inte hela Palestinamandatet och Jerusalem, om de var så överlägsna? Här handlar det åter om att demonisera judarna.
Palmecentret tar inte ansvar
För att slippa stå till svars för det som sägs i deras ”studiematerial”, skjuter man över ansvaret på de organisationer som gjort videorna. “Palmecentret står inte nödvändigtvis bakom allt som sägs”, heter det.
Demoniseringar
I Palmecentrets material framförs gång på gång mantrat om Israel som en ”ockupationsmakt”. Israel återtog marken som NF fastställt för en judisk stat, från ockupationsmakten Jordanien, när Jordanien anföll igen 1967. Man kan inte ockupera sitt eget land. Däremot har Israel rätt att ge delar av sitt land till de lokala araberna, vilket de utlovades i Osloavtalen i utbyte mot fred, avväpning av terrorgrupper, upphörande av hatpropaganda, demokratiska val mm. Inget av PLO:s löften har genomförts. Israel höll sin del av avtalet och gav palestinierna civilt självstyre på 40% av området.
Men eftersom Osloavtalen inte kunnat fullföljas, skriver Palmecentret om Israel som ”ockupationsmakt” och ”apartheidstat” när de skyddar sig mot terrorangrepp. Palmecentret har valt att inte ta ställning till den groteska anklagelsen om apartheid, men framför Israels fienders synpunkter utan att redovisa några motargument.
Judar och israeler framställs som grymma och hämndgiriga, genom att inte korrekt återge internationella lagar. ”Oproportionerligt stora vedergällningar … som drabbar civilbefolkning … hårt … är i strid med folkrätten” skriver Palmecentret. Sanningen är att ingen armé i världen försöker undgå att skada civilbefolkningen i så tätbefolkat område som den israeliska armén. Man har rätt att anfalla fienden som skjuter från civila områden, men det är däremot ett krigsbrott enligt Haagkonventionen att använda civila som mänskliga sköldar och att sikta mot civila områden där det inte finns fientliga styrkor, som Hamas och Hizbollah gör.
Säkra gränser fria från hot
Palmecentret vet att de har fel när de påstår att ”Israel ska dra tillbaka sina trupper från de områden som ockuperats”. Texten i säkerhetsrådets resolution 242 lyder istället ”Tillbakadragande av Israels beväpnade styrkor från territorier som ockuperats vid de senaste konflikterna … och rätt att leva i fred inom säkra och erkända gränser fria från hot eller våldshandlingar.”
Israel har legal rätt att behålla områden som Jordanien illegalt ockuperade 1948, när de åter anföll Israel 1967. Annars skulle angriparen inte riskera att förlora något på ett anfall och skulle kunna anfalla en tredje gång (som Syrien gjort från Golan).
Den brittiske ministern Michael Stewart svarade 1969 på om resolution 242 avsåg ett fullständigt tillbakadragande från all mark som togs under 1967 års krig: ”No, Sir… utelämnandet av ordet ´alla´ före ordet ´territorier´ är avsiktligt”.
Lord Caradon ledde utarbetandet av resolution 242. Han sa 1973 om avsaknaden av den bestämda artikeln: ”… tillbakadragande ska ske till säkra och erkända gränser, och dessa ord är väldigt omsorgsfullt valda: de måste vara säkra och de måste vara erkända… Jag känner mycket väl till 1967 års gräns. Det är inte en tillfredsställande gräns, det är där trupperna fick stanna 1947, bara där de råkade vara den natten, det är ingen permanent gräns.”
Fel av Palmecentret om bosättningar
Den fjärde Genèvekonventionen anger i artikel 49 punkt 6 att ”Ockupationsmakten får inte deportera eller tvångsförflytta en del av sin egen civilbefolkning till de territorier som ockuperas.” Trots det påstår Palmecentret felaktigt att ”Enligt internationell rätt är det förbjudet för en ockupationsmakt att flytta sin befolkning in på ockuperad mark”. Israel tvingar inga judar att flytta till Judéen och Samarien/Västbanken. De bosätter sig där för att de vill och har rätt till det.
Enligt det fortfarande gällande beslutet av NF, som FN tog över 1945, ska NF ”underlätta judisk invandring … (till) täta judiska bosättningar”. Israel gör vad de har legal rätt till.
Proportionalitet
Palmecentret jämför hur många palestinier respektive israeler som dödats och hävdar därmed att Israel är en ”brutal ockupationsmakt”. Av förståeliga skäl berättar man inte att de allra flesta palestinier som dött är terrorister som dödat fredliga civila judar eller attackerat israeliska soldater, som enligt gällande Osloavtal ska ansvara för säkerheten i hela området. Att en minoritet är arabiska civila som hamnat i vägen för striderna mellan terrorgrupper och IDF undanhålls. Den internationella juridiska termen om proportionalitet handlar om att en stridande part får svara på fientliga handlingar i den utsträckning som är nödvändig och rimlig. Det handlar inte om att dödstalen ska vara lika.
Antisemitism och antisionism
Definitionen av antisemitism – hat mot judar – påstår Palmecentret att den israeliska regeringen ”använts för att kalla kritik mot staten Israels agerande som antisemitism” utan att ge några exempel. IHRA klargör att ”kritik mot Israel som kan jämställas med sådan som riktas mot något annat land inte [kan] betraktas som antisemitisk”.
Antisionism är ett begrepp som Palmecentret inte väljer att nämna alls. Det kan vara en medveten brist, eftersom det är just förnekandet av den judiska statens rätt att existera som Palmecentret stöder. Man låter rösterna om att 6 miljoner arabiska ättlingar ska ”återvända” till Israel, utan att reflektera att detta innebär ett muslimskt arabiskt övertagande av Israel. Antisionism är den nya antisemitismen. Hat mot Israel, är en ersättning för hat mot judar.
Sionism är det judiska folkets rätt och kamp för sitt land. Inte heller detta begrepp, som ofta används demoniserande mot både judar och den judiska staten, förklaras.
Israel är garanten för religionsfrihet
När Jordanien under 19 år illegalt ockuperade Judéen och Samarien, som de döpte om till Västbanken, var det första gången på 2 000 år som judarna inte fick besöka Västra muren i Jerusalem. Muren var det närmaste som en jude fått lov att komma judendomens allra heligaste plats Tempelberget. Här raserade romarna det andra templet år 70.
Israel återtog Jerusalems gamla stad 1967, då Jordanien åter anföll Israel. I respekt för sunnimuslimerna lät Israel dem fortsätta att sköta området runt Al-Aqsa moskén. Viljan att skapa fred var så stor att judarna frånsa sig rätten att bedja på sin allra heligaste plats. Men de har inte frånsagt sig rätten att besöka Tempelberget. Nästan alla besökare på Tempelberget är dock muslimer.
”Jag vill besöka Al-Aqsa moskén som är förbjuden att besöka på grund av ockupationen.” Mer felaktigt kan det inte bli. Om man har tillstånd att komma in i Israel, så är det fritt att besöka moskén. Att den israeliska polisen sköter säkerheten, borgar för att alla tre religionerna kan utöva sin religion på sina heliga platser. Utom judar. För att försöka skapa fred, har judarna hittills avsagt sig böner på sin allra heligaste plats i sitt eget land.
Vem har utsatts för etnisk rensning?
I en av materialets videor påstår man att ”det pågår en etnisk rensning av det palestinska folket.” Det är ett falskt narrativ som lätt motbevisas genom att den arabisk-palestinska befolkningen har mer än tiodubblats i området sedan Israels återskapande. Hur kan man etniskt rensas när antalet tiodubblas?
Däremot har judarna i det arabiska och muslimska Nordafrika och Mellanöstern. Cirka en miljon judar fick fly efter 1948 och det finns i princip inget kvar av deras ibland flertusenåriga kulturhistoria. Av dessa judar tog sig hälften till Israel, där deras ättlingar utgör majoriteten av Israels judar. Är dessa judar ”bosättarkolonialister” som videon påstår? Nej, de är etniskt fördrivna. Inte palestina-araberna, som erbjudits ett eget land av Israel (men inte av de illegala ockupanterna Jordanien och Egypten) ända sedan 1920-talet i utbyte mot fred, men alltid vägrat.
