Den senaste tiden har det framkommit att ledande representanter för Vänsterpartiet uttryckt inte bara antiisraeliska utan även djupt antisemitiska åsikter. Det kanske inte är så förvånande, eftersom Vänsterpartiet historiskt har en problematisk syn på Israel, medan palestinierna passar in i deras klassiskt marxistiska politiska analys av Sverige och världen. Till detta kommer att deras flörtande gentemot den stora arabiska och muslimska minoriteten i Sverige är ett strategiskt val för att få fler röster.
Vänsterpartiet ser sig som representant för de svaga i Sverige och i världen. De väljer att se konflikten mellan Israel och palestinierna som den centrala i Mellanöstern. De interna maktkamperna mellan arabiska och muslimska stater är då ointressanta. Iran eller Saudiarabien, sunni eller shia, islamistiskt eller sekulärt, det spelar ingen roll. Därmed är inte heller rörelser som Hamas, Islamiska Jihad, Hizbollah etc en del av Vänsterpartiets maktanalys.
För dem handlar det om ”kolonialism”. De påstår att endast araberna är ursprungsbefolkning, medan judarna kommit till området senare och ”koloniserat” det, trots en 4 000 år lång, dokumenterad historia med egna riken och Jerusalem som huvudstad. Därför passar begrepp som ockupation, bosättningar, folkmord etc väldigt bra in i deras tankesätt. Kan man dessutom få fler röster i svenska val skadar det inte. Därför gick också Jonas Sjöstedt genom stora delar av EU-valrörelsen med en palestinsk flagga på kavajslaget, till och med i slutdebatten i svensk TV, och därför blev EU-valet en succé för partiet.
För Vänsterpartiet blir judarna i Sverige och i världen en motpol i denna både marxistiska och moderna teori, som påstås representera ”makt”, ”kolonialism”, ”förtryck” med mera. Därav följer också att när judar i Malmö drabbas av antisemitism från muslimskt håll, då kan det inte vara antisemitism. Det är protester mot ett ”kolonialt förtryck” från den förtryckte mot makten. Att antalet muslimer i Malmö är mångdubbelt fler än judarna och att det förekommer otaliga hot mot den lilla judiska minoriteten, det blir då irrelevant.
Vilka representanter för Vänsterpartiet är det då som uttryckt vad? Vi kan börja med Kristofer Lundberg, ordförande för Vänsterpartiet i Angered. Han inte bara leder den så kallade Palestinarörelsen i Göteborg och verkar tillbringa större delen av sin vakna tid med den. Han har öppet krävt att terrorrörelser som PFLP och ”andra delar av motståndsrörelsen” tas bort från terrorlistorna, och vädjat om att de ska förses med vapen i kampen mot ”sionisterna”. PFLP skickade också följaktligen en hälsning till Vänsterpartiet Angereds årsmöte i februari. I en intervju i Dagens ETC hävdade Lundberg att han inte visste om det som hände 7 oktober var terror eller inte. Det finns för lite fakta, enligt honom.
Varför blir en person som Lundberg inte utesluten från Vänsterpartiet? Då är vi tillbaka till rösterna. I EU-valet var Vänsterpartiet störst eller näst störst i 23 av 27 distrikt i Angered. I ett distrikt fick man 47 % av rösterna. Det är naturligtvis kopplat till hans engagemang i Palestinarörelsen, men också för att han har börjat använda ett muslimskt språkbruk. Hans meddemonstranter är bröder och systrar, han talar om martyrer och islamofobi och inleder inte sällan inlägg och tal med muslimska hälsningar.
Ali Hadrous sitter i kommunfullmäktige för Vänsterpartiet i Landskrona, han har både spridit antisemitism och hyllat terrorister. Här har faktiskt partiet startat ett uteslutningsärende.
Orwa Kadoura är vice ordförande för Vänsterpartiet i Malmö, även han har spridit antisemitiska myter och hyllat Hamas attack den 7 oktober i sociala medier. Bland annat har han spridit en bild på Israels premiärminister Netanyahu med djävulssvans och där han dricker Gazabors blod. Enligt Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler ska han inte ha förstått att detta kan betraktas som antisemitiskt och ångrar sig.
Vänsterpartiet själv menar förstås att man är ett av de mest aktiva partierna när det gäller att bekämpa antisemitism. Aron Etzler hävdade i en intervju i Aktuellt att man ordnat en ljusmanifestation i Malmö där två vänsterpartister, en jude och en palestinier, tänt varsitt ljus. Detta avslöjades snabbt som en lögn när det visade sig att varken juden eller palestiniern är vänsterpartister och att Vänsterpartiet inte hade någonting med manifestationen att göra.
Man kan förstås fråga sig varför partiledaren Nooshi Dadgostar är så tyst. Hon har gjort ett enda uttalande i frågan den senaste månaden, där hon hävdade att Vänsterpartiet är det ledande partiet i kampen mot antisemitism. Men varför händer då inget med de ledande vänsterpartister som uttrycker antisemitism, med undantag av Ali Hadrous i Landskrona där det dock inte finns något beslut?
I andra partier hade man tagit itu med detta för länge sedan.
