MIFF återger här krönikan i Expressen den 5 april.
Israel står anklagat för folkmord i Gaza vid den Internationella domstolen i Haag.
Det får mig att undra.
Vilket ord ska i så fall beskriva det jag bevittnade i Rwanda 1994.
Det har gått 30 år sedan vansinnet startade. Det var den 6 april som Rwandas och Burundis presidenter dödades när deras flygplan sköts ner inför landning i Rwandas huvudstad Kigali. Det blev startskottet på en planerad utrotning av landets minoritetsgrupp, tutsierna. Planerad och framhetsad av extremister från Rwandas majoritetsgrupp, hutuerna.
På 100 dagar slaktades cirka 800 000 människor. De flesta tutsi, men bland offren fanns också moderata hutuer. Detta i ett land med cirka åtta miljoner invånare.
Jag anlände till Rwanda i slutet av maj 1994 tillsammans med fotograf Jens Assur. Vi reste runt i ett nästan öde land.
Vi kom bland annat till byn Nyarubuye, nära gränsen till Tanzania. Till kyrkan där, till skolan, till missionsstationen.
Hutumilisen Interahamwe hade anlänt redan den 9 april, men kropparna fanns kvar. Byns hutumedlemmar hade tvingats att delta.
De döda låg överallt. Nedhuggna med machetes, ihjälskjutna, sprängda med handgranater.
En kropp förmultnar snabbt i den tropiska värmen och det var ofta bara på kläderna jag kunde avgöra om offren varit kvinnor eller män. Ingen skonades. Inte heller barnen. De var tutsi, de måste dö.
Sådana här scener upprepade sig i by efter by, stad efter stad. Det hade förmodligen gått att stoppa om omvärlden ingripit, men FN valde i stället att dra ner på den lilla styrka som redan var på plats i Rwanda när allt utbröt.
Resultatet blev det snabbaste folkmord världen bevittnat sedan Nazityskland utrotade judarna under andra världskriget, det brott som ledde fram till att FN 1948 röstade igenom en folkmordskonvention.
Det är ett brott vars definition lyder:
”Handlingar som begås i syfte att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk eller rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp, som sådan”.
”Som sådan” betyder alltså att den skyldige dödat en tutsier bara för att han var tutsier, en judinna bara för att hon var judinna, palestinier bara för att de var palestinier.
Det är alltså vad Sydafrika anklagat Israel för, och Internationella domstolen i Haag har tagit upp målet. En dom kan dock dröja flera år.
Det råder ingen tvekan om att alltför många palestinska civila dödats i det krig som nu pågått i över ett halvt år. Men lika sant är att civila alltid dödas i krig, inte minst vid strid i bebyggelse, i städer.
Hamas gömmer sig dessutom i tunnlar, bär inga uniformer, använder civila som sköldar. Hamas vet att höga civila dödstal är deras bästa chans att överleva detta krig.
Men om israelerna verkligen hade för avsikt att ”helt eller delvis förinta” så skulle detta krig se väldigt annorlunda ut. Och antalet offer skulle vara mycket högre.
