På våra gator pågår sedan två år tillbaka återkommande pro-palestinska demonstrationer som inte bara skapar oro och otrygghet, utan också väcker frågor om var gränsen går för yttrandefriheten och polisens roll i det offentliga rummet. Hur länge ska detta tillåtas fortsätta, frågar sig Alicia Bengtsdotter.
I två års tid har stadskärnorna runt om i landet ockuperats av pro-palestinska demonstranter. Redan från dag ett – den 7 oktober, då Malmös islamister åkte runt i bilkaravan och jublade över terrordådet och de oskyldiga liv som spillts – har de varit öppna och tydliga med sina sympatier. När en vänsterpartistisk politiker under ett tal fördömde Hamas terror blev hon utbuad och tvingades lämna scenen. Det säger en hel del om vad demonstranterna egentligen demonstrerar för.
Det är inte civilbefolkningen i Gaza som engagerar dem. Det de brinner för är Israels utplåning.
Jag har en väninna som bor i Stockholms innerstad och som gång på gång tvingas kryssa bland Palestinaflaggorna när hon ska göra sina ärenden. Hon har tagit för vana att filma med sin mobiltelefon och för en tid sedan visade hon mig en av filmerna. Vid det tillfället hade en demonstrant ställt sig framför henne så att hon inte kom fram. Demonstranten, en kvinna, försökte också ta hennes mobiltelefon och när väninnan höll undan den fick hon istället ta emot flera slag på armen.
Polisen stod bara någon meter ifrån och såg alltsammans utan att agera. Inte förrän min väninna började försvara sig, och trängde undan demonstranten för att kunna ta sig fram, reagerade polisen. Men inte för att ge demonstranten en reprimand, eller avlägsna henne från plats – utan för att myndigt förklara för min väninna att hon inte hade något där att göra.
– Har du inget bättre att tillföra så gå härifrån, sa polisen bestämt.
Inget bättre att tillföra – än att försvara sig mot slag och mot försök till stöld?
Det är naturligtvis ett fullkomligt oacceptabelt bemötande från polisens sida. Ändå blev min väninna inte särskilt förvånad. Under de två år som pro-palestinierna har tagit över det offentliga rummet har det blivit allt tydligare att polisen ser mellan fingrarna med deras aggressiva beteende. Det har gått så långt att det till och med spekuleras i att de går demonstranternas ärenden.
Det är naturligtvis inte sant. Från polisens sida handlar det om att minimera riskerna för bråk och rena upplopp, och därför har man valt ett lågaffektivt bemötande mot demonstranterna. Och jag kan på sätt och vis förstå det. Polisen har helt enkelt ingen beredskap för stora upplopp och kravaller, det har vi sett många exempel på. Men när polisen bemöter vanliga medborgare, som inget annat vill än att få vara i fred i sin vardag, på ett sätt som får dem att känna sig otrygga och utsatta – då har vi ett stort samhällsproblem.
Min väninna är inte ensam om att ha blivit utsatt för samma sak. SD-politikern Jessica Stegrud attackerades utanför sin arbetsplats utan att polisen, som stod intill, ingrep. Civilförsvarsministern Carl-Oskar Bohlin förföljdes av en hel hord när han lämnade sin arbetsplats för att gå hem – han tvingades till sist vända tillbaka till arbetsplatsen för att slippa avslöja sin hemadress.
Det värsta lågvattenmärket hittills är ändå demonstrationen utanför Hillelskolan. Där och då befästes att det handlar om judehat och ingenting annat – för vad har låg- och mellanstadiebarn i Sverige med kriget mellan Hamas och Israel att göra?
Frågan är hur länge vi ska behöva stå ut med sådant här i vårt vardagsliv. Hur länge ska vi orka? Och hur långt ska det behöva gå innan politiker och myndigheter enat sätter ner foten mot aggressionerna och det hotfulla beteendet?
Jag är inte den första som ställer frågan, inte den sista heller, men vi måste fortsätta ställa den ända tills något händer. Vi måste kräva tillbaka vår frihet att röra oss i det offentliga rummet.
Hittills har medierna lutat åt sympati för demonstranterna. Många är de ledarskribenter som tonat ner aggressionerna och pratat om yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Men nu har pro-palestinierna även börjat ge sig på journalisterna och anklagar yrkeskåren kollektivt för att främja och stödja folkmord. Flera ledarskribenter, bland andra Expressens Victor Malm och tidigare DN-skribenten Erik Helmerson, har skrivit ytterst fördömande om det tilltaget. Det som tidigare sågs som självklar demonstrations- och yttrandefrihet har plötsligt blivit både obekvämt och oacceptabelt.
Om det kan man tycka vad man vill (ordet ”hyckleri” dyker upp i tankarna) men ju fler som inser vad demonstrationerna handlar om desto bättre. Och i förlängningen kan det kanske leda till en positiv förändring.
/Alicia Bengtsdotter
