De senaste åren har akademisk frihet fått mer fokus. Akademiker i Sverige och Norge varnar högljutt om inskränkt frihet i en rad länder, där auktoritära ledare pekas ut som det största hotet.
Men det finns också en risk för att den akademiska friheten inskränks från insidan, påpekar Bo Rothstein i en ny artikel i tidskriften Axess. MIFF har tidigare skrivit om Rothsteins inlägg om yttrandefrihet och jämfört hur finländarna tagit hand om sina flyktingar från Karelen jämfört med PLO:s sätt att hantera arabiska flyktingar. Rothstein är professor emeritus vid Göteborgs universitet och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
– Utan att på något sätt bagatellisera problemet med externa hot mot akademisk frihet, har jag blivit intresserad av begränsningarna och till och med hoten mot forskningens autonomi och dess betydelse för samhällsutveckling som kommer från akademin själv. Inspirationen till detta kommer delvis från en rad av mina egna analyser som har visat att det finns viktiga samhällsproblem som den svenska forskningsmiljön har valt att blunda för, skriver Rothstein.
Forskningsfält med blinda fläckar
Statsvetaren lyfter fram flera exempel på områden där forskningen antingen är starkt bristfällig eller mycket ensidig: Korruption, särskilt inom biståndsarbete, pojkars utmaningar i skolan, bristande integration av invandrare, jämställdhetens begränsningar, hedersrelaterat våld och tvång, evidensbaserade undervisningsmetoder i skolan, fördelarna med företag ägda av anställda, den europeiska arbetarrörelsens historia och konsekvenserna av fundamentalistisk islamism.
Rothstein påpekar också en brist i forskningen om Israel-Palestina-konflikten:
”Den har nästan uteslutande studerat den specifika konflikten ur ett (samtida) historiskt perspektiv för att försöka klargöra skuldfrågan. Men ingenting kan förklaras ensamt; jämförelse är den grundläggande vetenskapliga metoden. Den här forskningen har dock helt saknat ett jämförande perspektiv, vilket har lett till förlusten av en viktig pusselbit. Från 1923 till 1962 led Europa av ett dussin omfattande flyktingkatastrofer (tre miljoner sudettyskar, en halv miljon kareler, tolv miljoner tyskar från Östpreussen, 600 000 fransmän från Algeriet, 1,4 miljoner greker från Turkiet, 800 000 turkar från Grekland, 300 000 italienare från Istrien och Dalmatien, osv.). Det som är ganska speciellt med den palestinska flyktingkatastrofen 1948 är att det är den enda av dessa många flyktingkatastrofer som fortsatt har orsakat blodspillan. Ett urval av jämförande metod tydliggör mycket tydligt varför det är så, och visar också lösningar som skulle ha varit (och kanske fortfarande är) möjliga. Bristen på ett jämförande perspektiv är ett stort ”svart hål” i denna svåra ideologiska forskning.”
Komparativa perspektiv
MIFF har under lång tid använt jämförande perspektiv.
Redan tillbaka 2004 publicerade MIFF artikeln Israeler och andra skurkar: ”Jämfört med himlen, mänskliga rättigheter och höga ideal, står Israel i dålig dager. Men jämfört med realiteterna i denna värld i allmänhet och grannländerna i synnerhet, kommer israelerna mycket bra ut på de flesta områden,” skrev Odd Myrland.
År 2009 publicerade MIFF artikeln Flyktingar har ingen allmän rätt att återvända. Här jämförs palestiniernas flyktingstatus med andra flyktinggrupper från samma tidsperiod. MIFF har också publicerat en omfattande översikt över befolkningsgrupper i världen som blev flyktingar från tiden efter första världskriget och framåt.
Vad som också saknas i det stora svarta hålet är forskningen om judiska flyktingar från arabiska länder. I Norge har nästan inga akademiska artiklar eller böcker publicerats om detta under de senaste decennierna. Det senaste exemplet MIFF känner till är artikeln av Johannes Due Enstad från 2010.
På 1940-talet fanns det upp till 1 miljon judar i hela den arabiska världen. Denna minoritet var i huvudsak obeväpnad, försvarslös och fredlig. Men nu är det färre än fem tusen kvar. Arabiska stater hade inte, och har inte, plats för sina judar att leva i fred, frihet och värdighet. Israel har blivit en nödhamn för minst 600 000 judar jagade från den arabiska världen.
Det är i grunden ganska enkelt: Århundradenas historia har bevisat att judarna inte kan leva i frihet och värdighet i den muslimska världen eller i Europa. De måste ha en plats där de själva har kontrollen. Då behöver de en stat där de är i majoritet.
Fler judar har flytt från arabiska länder än araber från Israel. Om vi inkluderar resten av det muslimska området blir denna bild ännu tydligare. Och när vi även räknar med Europa blir det helt överväldigande att judarna är de som har mest att vinna på en rättvis ersättningsuppgörelse. Läs mer i Israels rättigheter.
I boken Løgnindustrien av Ben-Dror Yemini som MIFF gav ut 2015 jämför Yemini flyktingar och befolkningsutväxlingar.
Behov av mer reflektion
Varför är det så att svensk akademi sticker huvudet i sanden och ignorerar stora och viktiga forskningsområden?
– Det är troligtvis en kombination av opportunism och ideologi, svarar Rothstein. ”En mer avancerad hypotes är att det kan vara så att forskarkarriären, sådan den är strukturerad inom samhällsvetenskap och humaniora, resulterar i olika former av mental blockering.”
Det är naturligt att forskare i samma miljö har liknande ideologi eller metateori.
– Men det verkar som om det ibland kan bli för mycket av det goda. Till exempel skulle man kunna tänka sig att när blinda fläckar eller utelämnade perspektiv lyfts fram, blir forskare inom området nyfikna och bjuder in dem till seminarier och diskussioner. Men så är inte fallet (…). Blockering och okunnighet går i stället hand i hand i det som kan kallas en akademisk tribalism där kritik av accepterade perspektiv inte är välkommen, skriver Rothstein.
Statsvetaren har en tydlig uppmaning till forskarna: ”Fri forskning vilar i slutändan på att medborgarna, som är huvudfinansiärerna av verksamheten, har förtroende för den. En forskarmiljö som av ideologiska skäl vänder blicken bort från viktiga samhällsfrågor riskerar att förlora detta förtroende. Därför behövs mer reflektion och självkritik inom forskarmiljön angående denna fråga.”
…kritik av accepterade perspektiv inte är välkommen…
