- Sam Harris är hjärnforskare, ateist, podcaster, liberal och är tydligt till vänster i amerikansk politik. Den 5 juni publicerade han följande artikel till sina följare. Artikeln är översatt av MIFF.
- Läs också noteringarna i slutet, där Sam Harris svarar på invändningar från sina egna läsare.
Varför jag inte vill diskutera med Israelkritiker
Många läsare och podcastlyssnare har varit besvikna över mitt fortsatta stöd för Israel, och uppmanar mig nu att ta en offentlig debatt med någon – egentligen vem som helst – från en växande grupp akademiker, bedragare och moraliskt förvirrade som har gjort detta land till sin yrkesmässiga eller psykiatriska besatthet. Making Sense Community [följare av Sam Harris podcast] verkar ha ärvt denna besatthet, vilket har lett till några heta ordväxlingar de senaste dagarna. I flera podcaster och i offentliga föreläsningar har jag förklarat min inställning, men det kan vara bra att sammanfatta den här.
För det första min allmänna inställning: Jag är inte intresserad av att utforska hur Israel på många sätt har misslyckats – från premiärminister Netanyahu’s korrupta allians med ytterhögern, via bosättares många brott på Västbanken, till oskyldiga icke-stridandes död i flera krig – för ingen av dessa förhållanden, oavsett hur allvarliga de är, kommer att ändra min uppfattning om att 1) den etiska skillnaden mellan Israel och landets fiender är fortfarande enorm, och 2) den globala fixeringen vid den judiska staten som om den vore den värsta bland nationer är föraktlig och ett resultat av eviga lögner och vanföreställningar.[1]
”den etiska skillnaden mellan Israel och landets fiender är fortfarande enorm”
För det andra en enkel tumregel: Om du blir förvirrad över hur hård jag är i den här frågan, kan det hjälpa att förstå att jag menar att det militanta islam är tio gånger värre än vad du tycker att det är. När jag pratar om ”jihadister” och deras olika grupper – Hamas, Hezbollah, al-Qaida, IS, IRGC osv. – pratar jag om människor jag ser som värre än nazister (jihadister är i grunden nazister som är övertygade om paradiset). Mitt synsätt på konflikten i Mellanöstern kommer inte att förändras grundläggande om inte mina kritiker lägger fram bevis på att Israel har blivit lika onda som sina fiender.
”det militanta islam är tio gånger värre än vad du tycker att det är”
Du kan dock vara säker på att om IDF förvandlas till en dödskult som använder sin egen civilbefolkning som mänskliga sköldar (och ändå på något sätt fortfarande förblir populär), om vanliga israeler börjar fira martyrdöden över allt jordiskt och skapar flera generationer entusiastiska och självmordsdrivna fanatiker, om Tel Avivs invånare accepterar att palestinska barn, gamla kvinnor och andra icke-stridande tas som gisslan och sedan samlas i tusental och gnäller efter deras blod – om israelerna med andra ord börjar likna palestinierna, så bryr jag mig inte om vem som vinner detta krig. Bortsett från detta är det ett djupt avgrundsskillnad mellan de två sidorna,[3] och jag tycker att vi borde fokusera på hur förnedrande det är för varje fritt samhälle att bekämpa fiender som med handen på hjärtat kan hävda att de ’älskar döden’ mer än alla andra älskar livet – för detta har varit Israels öde under större delen av de senaste hundra åren.[4]
Problemet i Mellanöstern är inte, och har aldrig varit, staten Israels existens. Problemet är jihadism, islamism, islamistisk extremism, islamofascism, militant islam – eller vilket ord man nu vill använda för att beskriva stridslystnaden och den triumferande galenskapen hos dem som tar islams mest ondskefulla doktriner på allvar.[5]
Jag vill inte diskutera Mellanösterns historia, eftersom den är irrelevant för en lösning på den aktuella konflikten. Många insisterar förstås på att vi måste reda ut och omvärdera varje detalj i den här historien, och gå åtminstone ett sekel tillbaka. Anledningen till att jag tycker att det är bortkastat är enkel: palestinier och israeler har motsatta uppfattningar om historien, och inga studier eller diskussioner kommer att förena dem.
Det som är mycket viktigare att förstå – och det här tycker jag egentligen är det enda som är värt att överväga – är vad invånarna i vår tid i Israel, de palestinska territorierna och de omkringliggande arabländerna vill ha av livet nu. (Inte vad de låtsas vilja ha eller vad vissa kungliga familjer vill ha, samtidigt som befolkningarna vill ha något helt annat.) Vad vill judar och muslimer i regionen verkligen åstadkomma? Vad är de villiga att offra något för? Vad är de villiga att dö för? Och vad är de villiga att låta sina barn dö för?
”Vad vill judar och muslimer i regionen verkligen åstadkomma?”
Om vi fokuserar på nuet på det här sättet, om vi är ärliga, måste vi medge att det finns två mycket olika verkligheter på var sida av den här konflikten: kulturellt, psykologiskt, etiskt, andligt – på alla sätt som spelar någon roll. Ja, även Israel har sina religiösa fanatiker. Men de är inte samma typ av fanatiker som vi hittar i Hamas eller Hezbollah, och de är långt mindre representativa för kulturen runt omkring dem. Om vi bortser från allt man kan anklaga premiärminister Netanyahu, den israeliska yttre högern och bosättarna på Västbanken för – och det finns mycket som kan fördömas – tycker jag att följande stämmer:
Om palestinierna lade ner sina vapen, skulle det bli fred.[6] Det skulle kunna vara en tvåstatslösning; Det skulle till och med kunna vara en enstatslösning – det skulle inte ha någon betydelse. Om palestinierna helt enkelt slutade döda judar och sluta bygga en kultur som hyllar meningslöst mord och martyrskap som sina högsta värden, skulle det kunna finnas ett mångfaldigt, tolerant och välmående samhälle mellan Jordanfloden och Medelhavet. Det kunde ha varit en för 80 år sedan. Men om israelerna lade ner sina vapen skulle det bli ett folkmord. Detta var uppenbarligen sant den 7 oktober 2023. Och för alla som har följt med har det varit sant varje dag sedan Israel grundades.
”om israelerna lade ner sina vapen skulle det bli ett folkmord”
Sanningen är att jag aldrig har vetat hur israelerna skulle ha reagerat på det som hände den 7 oktober. Jag vet bara att de, tillsammans med alla andra fria samhällen, till slut måste bekämpa militant islam. Hur vi ska göra detta är absolut debatterbart. Men det är inte det Israels kritiker, särskilt på vänsterkanten, bråkar om. För dem betyder att oroa sig för militant islam – även i Israel, även efter den värsta massaker på judar sedan förintelsen – bara mer ”islamofobi”. Det är bara mer ”kolonialism” och ”rasism” (som om denna sista anklagelse ens har någon mening i Mellanöstern).
Om du vill förstå min syn på den här konflikten, kan du bara ställa den enda frågan som klargör allt här och nu:
”Vad skulle varje sida ha gjort om de hade haft möjlighet att göra det de ville?”
Även om många låtsas något annat, vet alla med moralisk visshet svaret på den här frågan.
Om Hamas hade makten att göra det, skulle de genomföra ett verkligt folkmord i Israel. Vid otaliga tillfällen har denna grupp bekräftat sitt beslut att göra det, både före och efter den 7 oktober. Och även om det är sant att judehatet i den muslimska världen har förvärrats enormt av en århundraden lång fascination för nazistisk propaganda och konspirationsteorier, är denna inställning inte bara ett modernt fenomen. Till exempel finns det en berömd hadith som förkunnar att änden inte kommer förrän stenar och träd ropar: ”Åh, muslim, det är en jude bakom mig, kom och döda honom.” Hamas citerade föga förvånande denna hadith i sitt grunddokument.
De flesta palestinier vet detta, och ändå är Hamas fortfarande populära. I mer än ett decennium använde Hamas utländskt bistånd som var tänkt att förbättra livet i Gaza för att bygga det största skyddsrum mänskligheten någonsin konstruerat – hundratals kilometer tunnlar – och ändå fick inga civila palestinier söka skydd där under kriget. Varför inte? För att Hamas använde dessa män, kvinnor och barn som mänskliga sköldar. Och när Israel ringde och skickade miljontals SMS som uppmanade civila att evakuera, varnade högtalare i de närmaste moskéerna mot detta. Hamas prickskyttar mördade många som försökte ta sig i säkerhet. Allt detta vet palestinierna, och ändå är Hamas populärt. Även efter all förstörelse som Hamas har utsatt sitt eget folk för, är de fortfarande den mest populära palestinska gruppen, långt före sin rival, Fatah. Det är därför det inte är fred i Mellanöstern.
”Det är därför det inte är fred i Mellanöstern”
Lidandena i Gaza är fruktansvärda, och jag har aldrig låtsats något annat. Men lidandena på andra ställen – lidanden du inte tänker på – är lika verkliga. Du borde fråga dig själv varför du inte bryr dig mer om det. Den här skillnaden, känslomässigt och politiskt, är en bild av hur det är att förlora ett informationskrig.
Vi har inte sett alla de döda barnen i Jemen, Syrien eller Sudan, där siffrorna är mycket värre än i Gaza, men alla har lagt märke till elände- och dödspornografin som stadigt producerats av Hamas-anhängare. Du kanske tror att din speciella oro över Israel beror på att vi (amerikaner) levererar många av de vapen som IDF använder för att döda palestinier. Men vi levererade vapen till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten till ett krig i Jemen som tog livet av uppskattningsvis 377 000 människor. Var var protesterna då? Var var kändisarnas hyckleri när det gällde döda jemeniter? Varför uttryckte inte Zohran Mamdani sitt motstånd mot denna ondska när han jobbade för att bli borgmästare i New York? I flera år var Jemen världens värsta humanitära kris, med amerikanska vapen och logistiskt stöd, och ändå skapade situationen aldrig samma organiserade moraliska besatthet på universitet, i medier, aktivistnätverk eller vänsterpolitik som Gaza har gjort.
Man begår inte den retoriska synden ”whataboutism” när man påpekar detta. Det avslöjar snarare en skärande moralisk inkongruens: Världen bryr sig helt enkelt inte om att muslimer dödar andra muslimer – märkligt nog bryr den sig inte heller om att de dödar kristna – men den bryr sig enormt mycket när judar gör det. FN:s generalförsamling och dess människorättsråd har antagit fler resolutioner mot Israel än mot alla andra nationer tillsammans, inklusive Nordkorea, Iran, Ryssland, Kina, Syrien, Sudan och Jemen. Några av dessa länder har faktiskt bedrivit folkmord. Inget av detta är logiskt. Men detta är den världen vi lever i.
Av världens 193 nationer skapades två tredjedelar av kartmakare som bara föreställde sig var gränserna skulle gå, utan att ta särskild hänsyn till stamintressena hos de folk som bodde inom dem. Mer än hälften av dem skapades också efter 1948, året då Israel grundades. Och ändå diskuteras fortfarande legitimiteten hos bara en av dem överallt. Det finns bara en nation på jorden som ständigt måste argumentera för sin rätt att existera, även när befolkningens överlevnad hotas av fiender som öppet deklarerar sina folkmordiska intentioner.
”Det finns bara en nation på jorden som ständigt måste argumentera för sin rätt att existera”
Denna besatthet av Israel och dubbelmoralen som man dömer befolkningen med, utgör nu tyngdpunkten i den volatila moraliska lidelsen som allmänt kallas ”antisemitism”.
Största delen av livet har jag ansett att den farliga antisemitismen var ett avslutat stadium, åtminstone i väst. Responsen på den 7 oktober har tyvärr gjort denna antagande mycket tveksam. Grymheterna som Hamas begick avslöjade en global nivå av judehat som chockade även oss som har studerat antisemitism stora delar av livet. Det är avgörande att detta hat kom fram innan Israel invaderade Gaza. När kropparna av de unga människor som blev lemlästade och mördade på Nova Music Festival ännu inte hade blivit fullständigt identifierade, stod studenter vid Harvard och professorer vid Columbia – och demonstranter i New York, London, Sydney och Toronto – fram och hyllade mördarna.
Varför är antisemitism ett problem? För judarna är det självklart varför det är det, men varför är det ett problem för alla andra? När du ser vad antisemiter också hatar, ser du att de hatar allt som möjliggör mångfaldiga, öppna och kulturellt rika samhällen. Riktiga antisemiter medför mer än bara sitt hat mot judar – de medför censur, politiskt förtryck, konspirationstänkande, avhumaniserande politik och jakt på syndabockar. Därför är inte fördömande av antisemitism ett exempel på dubbelmoral. Det är ett försvar för den moraliska och institutionella struktur som krävs i fria samhällen.
Låt mig avsluta med en annan och mer allmän poäng till medlemmarna i Making Sense Community: Många av er har skrivit till mig och sagt att ni har tappat respekten för mig i den här frågan (eller att ni fortfarande uppskattar mitt arbete och ursäktar mig när det gäller Israel). Jag vill avfärda den vinklingen, och det borde ni också göra. Ingen borde vara medlem bara för att de håller med mig. Jag driver inget politiskt parti, och det finns inget program att följa varken för mig eller andra. Om jag har fallit ner från en piedestal för att jag sagt något du inte håller med om, var det piedestalen som var problemet, inte jag. Om du tycker att jag ljuger för dig, eller att jag generellt saknar integritet, borde du såklart gå din väg och aldrig se tillbaka. Men om du bara tycker att jag har fel, även om det är om något viktigt – särskilt om det är om något viktigt – vill jag uppmuntra dig att fortsätta komma med bättre bevis och argument. Det är trots allt det som ett riktigt intellektuellt och moraliskt gemenskap är till för.
–
Kommentarer
[1] Ett vanligt invändning i det här sammanhanget – egentligen bara en förvirrande poäng – är att jag ger Israel carte blanche att begå krigsförbrytelser. Huruvida ett krig är defensivt (och rättfärdigt), och huruvida det utkämpas inom moraliska gränser, är uppenbart två olika frågor. När jag insisterar på att den etiska skillnaden mellan Israel och landets fiender fortfarande är enorm, framställer jag ett påstående om deras olika mål – jag ger inte ett automatiskt godkännande av allt Israel kan komma att göra i sitt försvar. Allt fokus på Israels beteende i det här kriget verkar bli vilseledande, eftersom aktivister och kritiker rutinmässigt ljuger om det och förstorar de vanliga fasansfulla sidorna av stadsstrid till en falsk anklagelse om ”folkmord”. Just det här påståendet är inget mindre än en blodanklagelse, och det är ofta också avsikten. Att organisationer som FN, Amnesty International och Human Rights Watch ställer sig bakom det gör det inte sannare. Man kan fördöma allt det fel Israel har gjort utan att förneka att Hamas är en dödskult som sysslar med folkmord – men Israels kritiker verkar inte klara det. Det är därför jag inte ser någon poäng med att diskutera exakt vad IDF har gjort i Gaza en viss dag. Krigsbrott är krigsbrott, och de bör straffas. Och Israel är precis ett sådant samhälle som vi förväntar oss ska straffa sådana brott – till skillnad från landets fiender, som njuter av dem.
[2] Många människor tror på Gud, och om de inte gör det, accepterar de gärna att andra gör det. När dock islamistiska extremister hävdar att de ”älskar döden mer än otrogna (eller judar, amerikaner etc.) älskar livet”, vill vanliga människor, vare sig de är religiösa eller inte, gärna tro att de bluffar. Märkligt nog kan denna föreställning överleva kontakten med alla retoriska demonstrationers mest övertygande – en oändlig rad av självmordsdåd och grymheter.
Robert Pape
I flera år har jag, varje gång jag har kopplat islam till självmordsbombare, blivit rådd att läsa Dying to Win av Robert Pape. I den här boken hävdar han att sådana attacker är ett strategiskt svar på utländsk ockupation snarare än ett resultat av religiös tro. År 2012 gick Pape med på att offentligt debattera detta med mig i skriftlig form, men när jag skickade honom mitt inledande inlägg försvann han på ett mystiskt sätt. Låt mig kort lägga fram det han vägrade svara på.
Jag har aldrig påstått att all självmordsterrorism är islamsk. Exemplet som alltid tas upp mot mig, nämligen tamil-tigrarna, visar att det är möjligt för en grupp galningar från djungeln att skapa en martyrkult utan att tro på ett system med en gudomlig belöning efter döden. Vad då? Pape hävdar faktiskt att cigaretter inte leder till lungcancer eftersom asbest också gör det. Ett tillräckligt villkor motbevisar inte ett annat.
Papes hypotes om att politiska variabler (nationalism, ockupation osv.) har företräde är också ett resultat av metodologisk bias – en poäng som biologen Jerry Coyne uppmärksammade mig på för några år sedan. Om du presenterar för en sekulär akademiker som Pape ett exempel på ett religiöst motiv – en man som hotar med att spränga sig själv för att vinna jungfrur i paradiset – så kommer han att vägra acceptera det eftersom han försöker hitta en ”djupare” orsak bakom orden. Men om du däremot ger honom ett världsligt motiv – till exempel klagomål om förödmjukelser och stulet land – så accepterar han vittnesmålet utan vidare. Den religiösa anledningen är alltid teater – den världsliga aldrig. Man kommer ingenstans.
Det logiska priset för denna bias visar sig tydligast när Pape insisterar på att kalla intressena hos en grupp som al-Qaida för „nationalistiska“. Al-Qaidas uttalade mål har alltid varit ett globalt kalifat, och Osama bin Ladens klagomål över den amerikanska ”ockupationen“ av Saudiarabien handlade egentligen om att de otrogna rörde sig för nära islams heligaste platser. Det spelade ingen roll att amerikanska soldater och personal var där på inbjudan av regimen, eftersom bin Laden inte betraktade landets ledare som tillräckligt islamska. Om man beskriver dessa teokratiska bekymmer som ”nationalistiska“ ignorerar man bara ordens betydelse. Papes hypotes blev ännu pinsammare med framväxten av Islamiska staten, vars avskyvärda handlingar inte hade något att göra med politik och allt att göra med islamsk eskatologi. Vem som helst som förnekade detta var helt enkelt en farlig idiot.
Det finns dessutom många fall-kontrollstudier som Papes teori inte kan förklara. Till exempel har tibetanerna uthärdat en ockupation lika förkrossande som något muslimskt land har utsatts för, och ändå utövar de inte självmordsterrorism mot kinesiska icke-stridande. De sätter istället eld på sig själva. Skillnaden mellan självmordsterrorism och självmordsprotest är inte en gradfråga, och den kan inte förklaras med något annat än vad islam och vajrayana-buddhism lär sina följare. Den ena lär jihad och martyrskap som sina högsta värderingar; den andra lär medkänsla och själv-överskridande. Det visar sig att de trosuppfattningar som folk organiserar sina liv kring verkar vara viktiga. Tänk på det.
[3] Vissa läsare har uttryckt en mer nyanserad oro (relaterad till not 2 ovan): Den moraliska avgrunden mellan Israel och landets fiender är inte en stabil egenskap i världen, och den kan försvinna under press. När jag säger att denna avgrund för närvarande är så bred att en kritisk blick på Israel kan vänta, verkar det som om jag ursäktar (och kanske till och med uppmuntrar till) barbari. Åtminstone verkar det som om jag har gett avkall på moraliskt ansvar när det kunde ha haft störst betydelse, eftersom avgrunden jag insisterar på finns gott kan försvinna. Vem vet när det kommer vara för sent att skydda den?
Jag tycker att detta är en giltig oro, och det tvingar mig att uttrycka min inställning mer noggrant än jag gjorde tidigare. Listan för att ändra uppfattning om vilken sida som förtjänar att vinna detta krig är väldigt lång, men som jag redan sagt, vill jag aldrig antyda att Israels beteende står över kritik. Att ställa höga krav på IDF betyder inte nödvändigtvis att man förkastar påståendet att IDF är bättre än Hamas. Min poäng är bara att i praktiken gör det oftast det, med tanke på hysterin och oärligheten som omger detta team. Jag är inte intresserad av att diskutera Israels (helt verkliga) misstag, för det finns lite att diskutera: Jag håller helt med om att krigsförbrytelser är krigsförbrytelser och bör straffas.
”Folkmord” är inte ett synonym för ett krig du råkar ogilla
Påståendet att Israel har begått ”folkmord” i Gaza ser jag egentligen ingen anledning att diskutera, annat än som semantik. Oavsett vad man tycker om israelisk politik och kriget – igen finns det mycket att kritisera här – visar påståendet att förvirringen är stor, eller bara oärlighet, kring vad ordet ”folkmord” betyder. ”Folkmord” är inte ett synonym för ett krig du råkar ogilla, inte ens för ett som leder till en oacceptabel nivå av civila förluster. ”Folkmord” innebär avsikt: avsikten att döda ett folk som sådant. Det är det som skiljer förintelsen, och det som hände i Rwanda under 100 dagar 1994, från den långa listan av krig där enorma antal oskyldiga människor dödats.
USA släppte atombomber över Hiroshima och Nagasaki som dödade 100 000 människor direkt och ytterligare 100 000 över tid – genom bränder, infektioner och strålning. De flesta av dessa var civila som bara skötte sina egna saker vid den tidpunkten. Oavsett vad du tycker om detta som ett sätt att få slut på andra världskriget, är det ingen som allvarligt kallar det ett ”folkmord”. Varför inte? För att vi uppenbarligen, trots det enorma antalet oskyldiga män, kvinnor och barn som vi dödade, inte försökte utplåna det japanska folket – något som bekräftas av det faktum att så snart det kapitulerade, hjälpte vi till att bygga upp deras samhälle igen, och när vår ockupation slutade 1952, hade Japan gått från att vara en besegrad fiende till att bli en allierad.
Därför anser inte grupper som Amnesty International och Human Rights Watch bombningen av Hiroshima och Nagasaki som exempel på folkmord, och ändå låtsas de som om de tycker att termen kan användas om Israels beteende i Gaza.
”uppenbara för alla, oavsett vad de låtsas”
Jag vill bara påpeka några saker som är uppenbara för alla, oavsett vad de låtsas: Om israelerna ville utplåna palestinierna som ett folk, på samma sätt som nazisterna ville utplåna judarna och hutuerna ville utplåna tutsierna, skulle de inte ha skickat miljontals SMS till civilbefolkningen med varningar om att evakuera innan bostadsområden bombades, de skulle inte ha väntat med militära operationer för att skapa humanitära korridorer, och de skulle inte ha skickat sina egna söner och döttrar för att röja minerade byggnader när de bara kunde ha förstört allt från luften. Israel har i flera decennier haft möjligheten att döda alla palestinier. Och ändå har den palestinska befolkningen nästan vuxit dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet. Sannerligen ett märkligt folkmord. Som jag nämnde ovan: Oavsett vilken kritik du vill rikta mot Israel, är påståendet att det de har gjort som svar på den 7 oktober utgör ett ”folkmord” inget mindre än en modern blodsanklagelse.
Islamister och många av deras försvarare på vänsterkanten vet uppenbarligen att de ljuger om allt detta. Vissa av dem de ljuger för verkar dock genuint förvirrade. Många verkar tro att borttagandet av skillnaden mellan folkmord och krigets allmänna grymhet ökar vår känslighet för det senare – och därför utgör en form av moralisk framgång. Men det gör den inte. Det är bara ett sätt att slösa bort vår förmåga att göra avgörande moraliska skillnader. Om vi omdefinierar ”folkmord” till att alltför många oskyldiga människor har dödats i ett annars rättvist krig, eller att kriget i sig är outhärdligt, måste vi hitta på ett nytt namn för de värsta formerna av mänsklig ondska.
[4] En läsare invänder att jag kallar Israel ”ett fritt samhälle” medan miljontals palestinier på Västbanken lever i ett undantagstillstånd – utan rösträtt, beroende av tillstånd för att resa och förbjudna att samlas osv. Fakta är obestridliga, och jag har hela tiden sagt att ockupationen av Västbanken är fel. Men invändningen använder sig av en tvetydighet. Frågan är inte om Israel styr Västbanken som landet styr sig själv. Frågan är vilken typ av samhälle Israel är. Israel har val med verklig konkurrens som kan avsätta sittande statsministrar, en Högsta domstol som kan överpröva sin egen regering, en press som kritiserar landet varje dag, och arabiska invånare i parlament och domstolar. Hamas mördar sina oppositionella. Att ett fritt samhälle också utövar en orättvis ockupation är ett tragiskt faktum om ockupationen. Det är inget bevis på att samhället i sig är ofritt.
[5] En vanlig invändning här är att jag lika gärna skulle kunna betrakta detta som en antikolonialistisk rörelse som av en slump bär en religiös dräkt. Nat Turner, Mau Mau och den algeriska FLN nämns som bevis på att religion bara präglar ett motstånd som ändå skulle ha dykt upp.
Ändå finns det avgörande skillnader. FLN utkämpade en hårdnackad strid för att driva Frankrike ur Algeriet. Men de förklarade inte det som en religiös plikt att döda varje fransman på jorden, och de lärde inte heller sina barn att tro att livets yttersta syfte var att dö för denna sak. En rörelse som dödar civila som en beklaglig kostnad är något man till slut kan förhandla med. En rörelse som dödar både civila och sina egna medlemmar som ett religiöst sakrament är något helt annat.
En annan och besläktad anledning till oro: Det palestinska motståndet hade vissa sekulära (vanligtvis marxistiska) och kristna rötter: George Habash från PFLP, Edward Saïd, Hanan Ashrawi – ingen var jihadister. Som paraplyorganisation hade också PLO (dominerad av Fatah efter att Arafat tog över som ledare 1969) en sekulär-nationalistisk karaktär, i skarp kontrast till den islamistiska vision som Hamas senare skulle formulera i sitt grunddokument från 1988. Det stämmer att palestinsk nationalism gav oss en våg av kapningar och mordet på israeliska idrottare i München. Det här var elakt, men det var den typen elakhet som ville ha en stat – därför kunde den i princip förhandlas med. Det som förändrades när Hamas ställde Fatah i skuggan var inte borttagandet av varje politiskt klagomål – det var ankomsten av en grupp som gör varje klagomål heligt, skrev hadithen om stenarna och trädet i sitt grunddokument, och gjorde avvisandet av varje form av judisk stat till en religiös riktlinje snarare än en förhandlingsposition. Den palestinska motståndets sekulära tradition är ett bevis på att detta kunde ha förblivit en gränsstrid – uppkomsten av den jihadistiska förklarar varför det inte blev så.
Det är annars värt att notera att även om självmordsbombningar under den andra intifadan inte begränsade sig till islamistiska grupper – både Fatahs Al-Aqsa-martyrernas brigader och den marxistiska PFLP använde det – så var de faktiska utövarna, i alla grupper, muslimer. Kritiker av Robert Pape har påpekat att hans teori inte förklarar varför det inte har funnits några kristna självmordsbombare, trots att palestinska kristna är offer för samma brutala ockupation. (Jag påstår förstås inte att kristendomen inte kan bli en modern källa till martyrdyrkan och användas i kampen på detta sätt. Det är bara det att detta skulle kräva en ganska energisk läsning mellan raderna i Skriften. Med islam – givet det faktiska innehållet i Koranen, haditherna och profeten biografi – behöver man bara läsa själva raderna.)
[6] Många påpekar att den palestinska självstyrelsemyndigheten i stor utsträckning avvisade användning av våld, samarbetade med IDF om säkerhet och inte fick någon stat för det, medan bosättningarna fortsatte att expandera. Om icke-våld belönades med mer ockupation, varför skulle man då tro på min kontrafaktiska berättelse? Den palestinska självstyrelsemyndigheten som avvisar användning av våld medan Hamas skickar iväg raketer är förstås inget test av mitt premiss. Alla de väpnade aktörerna skulle behöva lägga ner sina vapen – Hamas, Islamiska Jihad, Hezbollah och även deras beskyddare i Teheran.
Dessutom är det klart att det att avsluta ockupationen inte ensamt kommer att vara nog för att skapa fred. År 2005 lämnade Israel Gaza helt. Landet drog ut varje enda soldat, rev bosättningarna och tvingade ut 9 000 av sina egna invånare, i vissa fall även genom att röja gravar. Detta var det världen sa att de ville ha, och de gjorde det ensidigt, utan att landet kunde begära något i gengäld. Det som utvecklade sig på andra sidan gränsen i Gaza var inte Mellanösterns Singapore. Det var Hamas, ett decennium med raketattacker, hundratals kilometer med terror-tunnlar och den 7 oktober.
”Om Israel skulle försvinna helt, vad skulle hända?”
Här är ännu en kontrafaktisk bild: Om Israel skulle försvinna helt, vad skulle hända? Låt oss säga att judarna lämnade det Heliga landet antingen genom att frivilligt gå ut i havet eller genom att försvinna i en annan diaspora, och att Jerusalem blir en muslimsk stad. Israels kritiker verkar mena att islamistisk extremism på något sätt magiskt skulle försvinna, eller åtminstone bli betydligt minskad. Jihadister skulle tvärtom ha uppnått sin största triumf på tusen år, och deras led skulle bara bli större. Livet för fria människor i London, Paris, Sydney och New York skulle bli sämre, inte bättre, om Israel slutade existera. Det är i alla fall mitt påstående, och jag hoppas att jag inte lever för att se att jag hade rätt.
