Klicka här för att bli medlem i MIFF nu – hjälp oss att nå 2.500 medlemmar i Sverige.

Vad är det som hindrar en tvåstatslösning?

Nobels fredspristagare 1994, under utdelningen i Oslo. Från vänster: avlidne PA-presidenten Yasser Arafat, dåvarande israeliska utrikesministern Shimon Peres (senare president) och den dåvarande israeliska premiärministern Yitzhak Rabin. (Foto: Sa'ar Ya'acov, GPO)
När de dominerande palestinska grupperna vill ha ett 'Palestina' som sträcker sig 'från floden till havet', blir tvåstatslösningen omöjlig.

”Tvåstatslösningen” har i flera decennier varit det internationella samhällets svar på konflikten mellan israeler och palestinier. Västerländska diplomater har tänkt sig att Israel ska bestå inom vapenstilleståndslinjerna från 1949 (som ofta felaktigt kallas 1967-gränserna), medan en palestinsk stat etableras i Gaza och på Västbanken.

Det här har aldrig blivit någon lösning, eftersom de dominerande palestinska organisationerna aldrig har accepterat det. Varje gång Israel har accepterat en palestinsk stat har palestinierna avvisat erbjudandet, ofta med våld.

PLO 1964: Västbanken och Gaza är inte en del av ’Palestina’

När PLO grundades 1964 var det Jordanien som kontrollerade Västbanken (inklusive östra delen av Jerusalem). Gaza var under egyptisk administration. Artikel 24 i 1964 års stadga fastslog uttryckligen: ”Denna organisation utövar ingen territoriell suveränitet över Västbanken i det hashemitiska kungariket Jordan, över Gazaremsan eller över Himmah-området.” PLO definierade alltså inte Västbanken eller Gaza som en del av det Palestina de kämpade för att ”befria”. Målet var det område som blivit staten Israel 1948, inte Västbanken eller Gaza. Palestiniernas befrielsekamp handlar om att förstöra den judiska staten, inte söka möjligheter att bygga sin egen stat.

Först efter Sexdagarskriget, när Israel tog kontroll över Västbanken och Gaza, reviderades stadgan. I 1968-års version togs artikel 24 bort, och kravet utvidgades till hela det tidigare brittiska mandatområdet. Från och med då definierades ’Palestina’ som hela regionen från Jordanfloden till Medelhavet.

”Från floden till havet” som en varaktig princip

Denna maximala definition har präglat den palestinska nationella berättelsen sedan dess. Slagordet ”från floden till havet” – eller liknande formuleringar – används inte bara av Hamas, utan upprepas även av Fatah-ledare, PLO-representanter och i officiell retorik. Det uttrycker att det historiska Palestina omfattar hela området, inte bara Gaza och Västbanken. Ingen betydande palestinsk organisation eller parti definierar den slutliga staten som begränsad till 1967 års gränser. Detta återspeglas också tydligt i partilogotyperna.

Ett avtal som bara omfattar Gaza och Västbanken kommer för många palestinier att framstå som en tillfällig kompromiss, inte en slutlig uppgörelse. Historien visar att när den ena parten behåller hela territoriella kravet i bakhuvudet blir förhandlingar om gränser, säkerhet och flyktingar extremt svåra.

Jordaniens beslut 1988 och medborgarskapen som försvann

Mellan 1948 och 1967 gav Jordanien medborgarskap till invånarna på Västbanken. I juli 1988, efter den första intifadan, meddelade kung Hussein att Jordanien bröt alla juridiska och administrativa band till Västbanken. Medborgarskapet för dem som bodde där den 31 juli 1988 drogs tillbaka. Hundratusentals blev över en natt de facto statslösa, eller beroende av tillfälliga dokument.

Beslutet fattades för att stärka PLO:s position som den enda legitima representanten för det palestinska folket, och för att förhindra att befolkningen på Västbanken permanent skulle integreras i Jordanien. Resultatet är att stora delar av Västbankens invånare idag saknar fullständigt medborgarskap i någon befintlig stat – ett problem som tvåstatslösningen skulle lösa, men som förutsätter en tydlig palestinsk avgränsning av kraven.

Kärnan i problemet

Tvåstatslösningen kräver att båda parter accepterar att den andra har rätt till en suverän stat sida vid sida i fred med den andra. När den dominerande palestinska berättelsen – från den ursprungliga PLO-stadgans fokus på Israel, via utvidgningen efter 1967, till dagens ”river to the sea”-retorik – konsekvent använder hela området som referenspunkt, förblir formeln mer en internationell ambition än en realistisk politisk möjlighet för parterna.

Historien visar att territoriella anspråk som inte accepteras som slutgiltiga sällan skapar varaktig stabilitet. Klyftan mellan det internationella samfundets definition av en tvåstatslösning och den faktiska palestinska definitionen av Palestina är fortfarande det centrala olösta problemet.

–

Artikeln är skriven av en anonym MIFF-medlem, redigerad och kvalitetsgranskad av MIFF.

Hjälp oss att utveckla vårt arbete och växa!

  1. Bli medlem 
  2. Donera (Swish) till MIFF:s informationsarbete för Israel. Bankgiro 5705-2524 
  3. Beställ bok eller pins i MIFF:s webshop
  4. Beställ broschyren ”Förstå Israel” med israelernas bästa argument.

Du kan läsa den här artikeln gratis tack vare MIFF:s över 15 000 medlemmar i Norge och över 1 400 medlemmar i Sverige. Men vi behöver stöd från många fler nu!

Ge en gåva här eller Swisha till 1233318219

Bli medlem