Finns det någon lösning i sikte efter Gazakriget? Många politiker och förståsigpåare i Europa, särskilt i Sverige, pekar på “tvåstatslösningen”. USA:s president Joe Biden har också pekat på en sådan lösning.
I ett tv-sänt tal torsdagen den 18 januari höll Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ett tal där han förklarade skapandet av en palestinsk stat uteslutet. En sådan stat kommer att vara startpunkten för nya attacker mot Israel, sa Netanyahu.
– Jag stoppar försöken att tvinga oss in i en situation som kommer att äventyra staten Israel, sa premiärministern.
Följande dag hade Biden och Netanyahu ett telefonsamtal, och presidenten höll det fortfarande öppet att en palestinsk stat kan upprättas om den demilitariseras.
Netanyahu var dock snabb med att signalera att han inte kommer att böja sig för amerikanska påtryckningar. “Jag kommer inte att kompromissa med full israelisk säkerhetskontroll över allt land väster om Jordanfloden, och då är en palestinsk stat inte möjlig”, skrev Benjamin Netanyahu den X den 20 januari.
Utveckling sedan januari 2024 har stärkt Netanyahus övertygelse om hindren för en tvåstatslösning.
Här är sju saker du behöver veta om en tvåstatslösning i ljuset av massakern den 7 oktober.
Det är inte Netanyahu som avgör om det ska bli en palestinsk stat eller inte
För det första är det inte Benjamin Netanyahu som bestämmer om det ska bli en palestinsk stat eller inte. Netanyahus popularitet har minskat avsevärt särskilt efter att han var ytterst ansvarig för säkerhetsarbetets misslyckande den 7 oktober. Erfarenhetsmässigt är det dumt att avskriva Netanyahus politiska överlevnadsförmåga, men det är osannolikt att han blir regeringschef efter nästa israeliska val.
Eftersom Israel är en demokrati är det mer intressant vad befolkningen tycker. Opinionsundersökningsbyrån Pew har årligen undersökt hur många som tror att det finns en möjlighet för Israel och en oberoende palestinsk stat att leva sida vid sida i fred. I Israels arabiska befolkning på cirka 20 procent har tron på detta minskat från 74 procent 2013 till 41 procent 2023. I Israels judiska befolkning har tron på detta minskat från 46 procent 2013 till 32 procent 2023. Undersökningen publicerades i september och det finns anledning att tro att den 7 oktober dragit ner siffrorna betydligt mer.
Det är inte Netanyahu som har stått i vägen för en palestinsk stat
1937 kom rapporten från British Peel Commission. Judar och araber vill styra samma områden och den bästa lösningen vore därför, skrev kommissionen, att upprätta två oberoende stater – en för judarna och en för araberna – en tvåstatslösning. Britterna erbjöd araberna 80 procent av det omtvistade området, judarna skulle bara få 20 procent. Judarna röstade för att acceptera erbjudandet, araberna avvisade det och fortsatte sitt våldsamma uppror.
Den första “tvåstatslösningen” förkastades av den arabiska sidan tolv år innan Netanyahu föddes, och sedan dess har de arabiska palestinierna avvisat förslag om två stater ett stort antal gånger.
Palestinierna är inte intresserade av en “tvåstatslösning”
Miljarder kronor, euro och dollar har investerats i “tvåstatslösningen”, men en stor majoritet av palestinierna är helt enkelt inte intresserade (folkopinionen avspeglas till och med i partiets logotyper!). Palestinierna tror att de har tiden på sin sida. I en undersökning 2015 sa endast 23 procent att de tror att Israel kommer att existera som en judisk stat om 30 eller 40 år. 22 procent tror att det kommer att ha blivit en enstatslösning, 20 procent tror att Israel kommer att gå under i interna konflikter och 24 procent tror att Israel inte kommer att existera eftersom “arabiskt eller muslimskt motstånd kommer att förstöra det”. Inga svenska Palestinavänner känner till någon palestinsk ledare som stöder två stater för två folk.
En stor del av den pro-palestinska rörelsen stöder helt öppet en politik där världens enda judiska stat försvinner. De hejar på palestinsk stat nummer 2 (Jordanien har redan en stor palestinsk majoritet), arabisk stat nummer 23 och muslimsk stat nummer 58, men staten Israel måste pressas att öppna sina gränser för miljontals palestinier så att statens judiska karaktär blir utplånats. Tyvärr kanaliseras också svenskt bistånd till sådana palestinska organisationer.
PLO- och Fatah-ledare har ibland sagt fina ord om en tvåstatslösning på engelska, men Fatah har aldrig erkänt Israel, hävdade den nuvarande palestinska premiärministern Mohammed Shtayyeh 2017. PLO och Fatah har accepterat skapandet av en palestinsk myndighet för att vinna ett fotfäste närmare Israel, och att fortsätta sin delplan från 1974 för att vinna hela landområdet.
Förre NRK-korrespondenten Odd Karstein Tveit beskriver i sin bok från 2023 om Yasser Arafats strategi efter att Osloavtalet hade gett honom rätt att flytta från Tunisien till de självstyrande områdena: ”Arafat trodde att han skulle skapa så många problem för Rabin att premiärminister skulle ge efter.” Den här meningen berättar allt om varför Osloprocessen bröt samman. Arafat var inte intresserad av förhandlingar och lösningar, utan av att skapa många problem. Målet var aldrig att två stater skulle lösa konflikten, utan att den judiska staten skulle försvinna.
Vad händer om en palestinsk stat upprättas?
Israelerna har negativa erfarenheter av vad som händer när landet drar sig tillbaka från territorier.
- Efter tillbakadragandet från södra Libanon 2000 kom andra Libanonkriget 2006. Efter det kriget antogs FN-resolutionen 1701 som krävde att Hizbollah inte skulle bygga upp igen längs gränsen. FN-styrkan har inte gjort något för att förhindra det, och Hizbollah är idag ett större hot än någonsin.
- Efter tillbakadragningarna på Västbanken på 1990-talet använde terrorgrupperna de palestinska självstyrande områdena för att bygga upp stridande, inte minst bombproduktion blev ett dödligt hot mot Israel under den andra intifadan från hösten 2000.
- Efter Israels fullständiga tillbakadragande från Gazaremsan 2005 har det förekommit en lång rad attacker mot Israel som kulminerade i massakern den 7 oktober. Hamas säger att de kommer att utföra nya attacker om och om igen.
Vilka garantier har Israel för att det inte kommer att upprepas? Om Israel har grannar som inte är nöjda förrän de har ersatt Israel med en arabisk och muslimsk stat – tjänar Israel på att ge fienden mer utrymme att bygga upp och attackera?
Israelerna har med bestörtning noterat att en stor majoritet av palestinierna på Västbanken ger massakern den 7 oktober ett starkt stöd. I en undersökning från 2022 trodde bara 10 procent av palestinierna att terrorister som för krig mot Israel borde arresteras. En stor majoritet har stött våld under förhandlingar.
4. Säkerhetshotet från en palestinsk stat
Men tänk om en demilitariserad palestinsk stat skapas, och med alla möjliga garantier för att inte vara ett hot mot den judiska staten?
Israelerna har problem att ta det på allvar när sådana löften kommer från Sverige. Flera svenska regeringar har inte bara accepterat att den palestinska myndigheten har indoktrinerat nya generationer i jihad och judehat, utan även finansierat hatutbildningen. De har inte bara i tysthet tittat på medan Hamas har byggt upp en militär närvaro i strid med Oslo-avtalen, utan också hällt in över 36 miljarder kronor till palestinierna under de senaste 25 åren, som delvis har hjälpt Hamas-regimen. Sverige stödde FN:s resolution 1701 om att hålla Hizbollah borta från södra Libanon efter kriget 2006, men har inte gjort något konkret för att förhindra dess återuppbyggnad.
Den fransk-judiske juridikprofessorn Louis René Beres påpekar att palestinierna, så fort de får en egen stat, kommer att ha många möjligheter att underminera varje försök till demilitarisering. Palestinierna kan komma med förevändningar om att Israel har brutit avtal, och att de därför själva bryter avtal (som Yasser Arafat redan gjorde under de första åren av Osloprocessen, och därmed aldrig uppfyllde säkerhetskraven i avtalet). De kan hävda att grundläggande förändringar skett av omständigheter, som gör dem sårbara, till exempel hot från andra arabländer eller milisstyrkor. Det blir då en ursäkt för att bygga upp militär kapacitet, som kan användas mot Israel.
– När Israel måste göra sina strategiska och rättsliga val kan landet inte förlita sig på något lagligt löfte om palestinsk demilitarisering. En regering i en ny palestinsk stat kan bjuda in en främmande armé och/eller terrorister till sitt territorium, kan den göra det utan praktiska svårigheter och utan att bryta mot internationell lag, skriver Beres.
Netanyahu sa ja til en demilitarisert palestinsk stat i 2009. Palestinerne grep aldri muligheten. Trump-planen fra 2020 la opp til en demilitarisert stat. Igjen sa palestinerne nei.
Netanyahu gick med på en demilitariserad palestinsk stat 2009. Palestinierna tog aldrig tillfället i akt. Trumps plan 2020 föreställde sig en demilitariserad stat. Återigen sa palestinierna nej.
– Det palestinska ledarskapet och deras allierade i Iran kommer aldrig att acceptera, än mindre överväga, ett israeliskt förslag om “begränsad” palestinsk stat, särskilt en stat som skulle sakna de grundläggande rättigheterna till nationellt självförsvar. Oavsett om Jerusalem gillar det eller inte, betyder det att om Israel någonsin accepterar en palestinsk stat, kommer det att acceptera en oförsonlig fiende utrustad med alla normalt obegränsade militära rättigheter för suveränitet, skriver Beres.
– Israel måste förstå att en tvåstatslösning snabbt kan bli “en slutlig lösning”. Israel har ingen moralisk eller rättslig skyldighet att skapa utrymme åt en fientlig stat som är angelägen om att återta mark från sin levande kropp, avslutar professorn.
”en tvåstatslösning snabbt kan bli en slutlig lösning”
Vad kan de som vill ha en tvåstatslösning göra?
– Tills regionen otvetydigt säger att den erkänner Israels rätt att existera som en oberoende judisk stat kommer det inte att bli fred, sa Joe Biden i maj 2021. “Palestinierna måste erkänna att Israel kommer att förbli en judisk stat”, sade president Barack Obama när han talade i Jerusalem den 21 mars 2013. Palestinierna behöver också höra detta från sina svenska och europeiska vänner.
När vi ser hur olika etniskt-religiösa grupper behandlar varandra i arabländerna idag blir det ännu tydligare än tidigare att judarna också behöver en stat där de kan vara i majoritet och försvara sig.
Att stödja Israel som ett nationellt hemland för judar är nära kopplat till att förkasta “rätten att återvända” för miljoner av ättlingarna till 1948 års flyktingar. Det innebär ett accepterande av att Israels demokrati själv kan bestämma sina egna immigrationsregler och avvisa palestiniernas krav som kommer att göra slut på Israel som en stat med judisk majoritet.
7. MIFF och “tvåstatslösningen”
Odd Myrland, MIFF:s dåvarande tidningsredaktör, skrev 2008: “Med Israel För Fred (MIFF) som organisation tar inte ställning för eller emot en palestinsk stat. Vi har plats för medlemmar med olika åsikter i den här frågan, precis som det också finns väldigt olika åsikter inom Israel.”
Odd skrev vidare: ”En stor majoritet av judarna i Israel är villiga att dra sig tillbaka från större delen av Västbanken och överlåta detta område till arabisk kontroll – om det bara kan leda till verklig fred. Anledningen till att det inte har blivit en palestinsk stat för länge sedan är att det tyvärr inte finns något som tyder på att en sådan stat kommer att leva i fred med Israel. I bästa fall kommer det att bli en terroriststat, eller ännu värre, ett uppmarschområde för fientliga arméer och missiler, i värsta fall med kärnvapen.”
Israelernas hopp och förtroende för att palestinierna är intresserade av verklig fred försvagades kraftigt redan före den 7 oktober, med tiotusentals raketattacker från Gaza och en massiv ökning av attacker från terrorister på Västbanken. Efter den 7 oktober är hoppet och förtroendet krossat för nästan alla, och det kommer att ta lång tid att bygga upp det igen.
Dilemmat ligger också bakom Netanyahus kommunikation. 2013 gjorde han det klart att Israel inte vill ha en enstatslösning.
Lite har egentligen förändrats från Odd Myrlands 16-åriga slutsats: ”I dagens läge är en av MIFF:s främsta uppgifter att förklara varför en palestinsk stat inte är möjlig i praktiken, åtminstone inte på kort sikt. De allra flesta israeler håller med om det.”
Efter den 7 oktober är fler än någonsin överens om det.
