Förväntningarna bland åskådarna var ganska högt ställda. Intresset för Israel var stort och alla kände på något sätt till Israels första, och hittills enda, kvinnliga premiärminister. Nu skulle vi få lära känna hennes person lite mer och får en historisk återblick.
Den historiska bakgrunden
Bakgrunden till den judiska statens bildande och upptakten till Yom Kippurkriget gick rasande fort och det hade nog varit bra att läsa in sig lite på MIFF:s artikel före filmen. Nästan hela den bara 1 timme och 40 minuter långa filmen handlade om Yom Kippurkriget och hur Meir var som ledare och om hennes troliga egna våndor och känslor.
De två fronterna
Kriget på den syriska fronten vid Golan och vid den egyptiska fronten i Sinai skildras utan massor av blod och lemlästade människor. De som längtar efter att se verklighetstrogen slakt av människor i ett krig, blir besvikna. De som kan sätta sig in i krigets fasor med hjälp av röster från förtvivlade, sårade och döende soldater får alldeles tillräckligt av den varan.
Freden efteråt
På ett sätt har filmen ett lyckligt slut, trots det fruktansvärda kriget som startades mot Israel. Golda får se fredsavtalet mellan Israel och Egypten innan hon dör 1978. Det var Israels första fredsavtal med en grannstat.
Det finns många fler effekter av kriget som till exempel vem som fick avgå, stridigheterna inom Arabförbundet, den förlorade tilltron till de israeliska ledarna i Israel och slutet på hybris över dess försvars. Detta kan du läsa om i fjärde delen om Yom Kippurkriget på MIFF.SE.
Tittarnas åsikter
Av biosalongens cirka 30 åskådare gick 18 med MIFF till ett café i närheten för att diskutera sina intryck. Samtalet var härligt livaktigt och många hade egna minnen av både rapporteringarna från kriget och från den gamla filmen med Ingrid Bergman från 1982.
Flera var starkt berörda av den bild som målades upp av Golda Meirs svåra situation, hennes självkritik och att hon inte backade från sitt ansvar.
-Tänk, att hon tog på sig ansvaret för underrättelsemissen, fastän det inte var hennes fel!
-Fast vi vet ju inte om det verkligen var så. Det är ju en film.
-Jag hade hoppats på att få veta mer om hennes liv som ung. Det berättades i och för sig om hur judar förföljdes och dödades i Kiev, där hon bodde som barn, och om deras skräck för ryska kosacker. Men hur hade hon det som ung och medelålders?
-Helen Mirren spelade jättebra, men rollen som Moshe Dayan var sämst. Ariel Sharon var mycket snyggare i verkligheten!
DN:s antisemitiska recension
Dagens Nyheters Fredrik Sahlin inleder sin märkliga recension med att försöka sig göra sig rolig åt debatten kring den stereotypiska, antisemitiska nidbilden av judiska näsor på filmduken.
”…diskussionen om Nicole Kidmans förlängda nos tog upp en stor del av syret. Nyligen fick Bradley Cooper smisk för att han i sin biopic om kompositören Leonard Bernstein har för stor och därmed antisemitiskt utformade snok och nog har man fått till ett imponerande luktorgan, och hängande kinder, även på Mirren.” Varför torgför Sahlin rasistiska idéer, egentligen?
Sahlin tycker att ”de renlärigas invändning (mot att de judiska huvudrollerna spelas av icke-judar är) rimlig”.
”Perspektivet är ensidigt”, enligt Sahlin, och ”araber sägs tortera israeler vilket får Golda att rynka på näsan. Sådant sysslar minsann inte hennes killar med”.
Han tycker att regissören Guy Nattiv och manusförfattaren Nicholas Martin ”inte lyckas generera någon vidare spänning”, utan att filmen är ”lika nervpirrande som en radioteater”, och ger den en 2:a på skalan 0 till 5.
Aftonbladet: titeln lite missvisande
Aftonbladets Jan-Olov Andersson ger en betydligt mer saklig och nyanserad kritik, som också stämmer rätt bra med Israelvännernas känsla.
”Helen Mirren, en av världens bästa skådespelerskor, som Golda Meir, en av 1900-talets mest kända kvinnliga politiker. Kan det bli bättre? Ja, det kan det, om filmen till exempel hade handlat mer om henne, än om Jom kippur-kriget i oktober 1973.”
Andersson menar att filmen från 1982 ”En kvinna kallad Golda” med Ingrid Bergman var bättre som biografi. Flera av oss kom ihåg filmen, men även rapporteringarna från krigsdagarna.
Han beskriver bakgrunden till filmen, som han ger två av fem plus, sakligt. ”En koalition av arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien påbörjade ett överraskningsanfall mot Israel under den heligaste dagen i judendomen, Jom kippur.”
Skådespelarprestationen av rollen som försvarsminister Moshe Dayan menar Andersson är ”ganska entonigt”, vilket MIFF:arna efteråt håller helt med om.
MIFF:s betyg
Den samlade bedömningen bland de 17 Israelvännerna blev 4 av 5 Davidsstjärnor. Och visst är det så att vårt stöd till Israel och Israels fjärde premiärminister Golda Meir spelar roll. Fattas bara annat.
