Alicia Bengtsdotter har gjort vad få svenska redaktioner mäktat med: läst den viktiga rapporten Silenced no more, som tar upp massakern den 7 oktober 2023. Här är hennes reflektioner om rapporten och omvärldens misslyckade hantering av den Hamas-ledda attacken.
Den här texten har inte varit lätt att skriva. Ärligt talat blev jag nästan lättad när jag insjuknade i en förkylning innan jag hunnit bli klar. Det gav mig en kort frist från det mörker som omslöt mig när jag läste rapporten om Hamas sexuella våld den 7 oktober, och mot gisslan under efterföljande månader. Men förkylningen gick över. Och nu ska jag försöka sammanfatta mina känslor i ord.
Jag känner att jag nog inte behöver gå in i detalj på det våld som terroristerna i Hamas – och många av de så kallade ”civila” palestinierna – utförde. De som är intresserade av att ta reda på sanningen vet redan. Redan när bilden på Naama Levy, som hårdhänt fördes in i en bil av Hamasterrorister, spreds blev det uppenbart. Hennes blodiga byxor sa egentligen allt någon behövde veta och borde inte ha kunnat lämna någon oberörd.
Ändå har en skrämmande stor del av västvärlden varit just det. Oberörd. Personer som, för att sprida sanningen om 7 oktober, lagt ut bilder och filmer på Hamas och gisslan på sociala medier har fått varningar från admin och sina konton begränsade. Bilder som visar det palestinska lidandet har däremot lyfts fram och höjts upp till norm – till och med i de fall då de är uppenbart manipulerade.
När jag såg bilderna och filmklippen på Shirin Bibas, som med skräckslagen blick försökte skydda sina barn mot terroristerna, snörde mitt hjärta ihop sig. Det är en bild som etsat sig fast på näthinnan och som aldrig kommer att blekna. Något gick sönder inom mig den dagen. Den som någon gång hållit ett älskat barn i sin famn vet. Men många i min bekantskapskrets kände inte ens till deras öde eftersom de svenska medierna rapporterade så lite, och så avhumaniserande, de förmådde om dem.
Shirin, Ariel och Kfir delade öde med många, många andra. Öden som också avhumaniserats och osynliggjorts i medierna.
In i det längsta hoppades jag, och många med mig, att de skulle återlämnas levande. Samtidigt förstod jag nog, innerst inne. För terrorister som så fanatiskt torterar, våldtar och mördar är det givetvis jackpot att få tillfälle att mörda två oskyldiga barn och ännu hellre inför deras mor. Så nej, jag hyste inte mycket hopp. Och de satans mördarna fortsatte förnedra dem även efter döden.
Minst lika skrämmande som det brutala och skoningslösa våldet i sig är åsynen av terroristernas och – ja, jag påpekar det igen – de ”civila” palestiniernas extatiska glädje över att få plåga och mörda judar. De filmade triumferande sina helvetiskt ondskefulla gärningar, brölade fram ”Allahu akbar”, och ju mer sadistiskt våld desto större extas. Kan man ens kalla dem för människor?
Nej, jag tycker inte det. I mina ögon är de som demoner, uppstigna direkt ur helvetet.
All denna bottenlösa ondska skedde inför världens ögon. Men redan när de första bilderna kom, greps jag av en malande olustkänsla. Jag visste att skulden snart skulle läggas på Israel eftersom Israel alltid skuldbeläggs. Och så blev det naturligtvis – till och med snabbare än jag hade trott. Den självrättfärdiga prästen Anna Karin Hammar var en av de första. Hon beklagade terrordådet i sakliga ordalag – och skrev känslosamt om sin fruktan för det hon kallade Israels ”vedergällning”. Därefter spred hon konsekvent antisemitiska inlägg på sina sociala medier vecka efter vecka, månad efter månad.
För det anmäldes hon flera gånger – och av flera personer – till domkapitlet. Men ingenting hände. En svenskkyrklig präst får alltså sprida judehat utan att hon ens får en tillrättavisning.
Ni får ursäkta mig om jag kom ifrån ämnet lite här men det är svårt att hålla alla tankar under kontroll när man fördjupar sig i denna ondska – Hamas och de ”civila” palestiniernas brutala våld såväl västvärldens vägran att erkänna sanningen. För i snart tre års tid har en mer eller mindre samlad journalistkår ägnat sig åt att sprida antiisraelisk, och därmed antijudisk, propaganda.
På universiteten har lektorer hållit föreläsningar om Israels förtryck, förfasat sig över att judiska ungdomar dansade på en musikfestival och beskrivit Hamas som ”befrielseorganisation”. Feministerna har krokat arm med islamister och kulturprofiler har spridit antisemitiska konspirationsteorier.
I skattefinansierade public service har man anlitat terrorkopplade judehatare för att rapportera från Gaza. Kultursidorna har svämmat över av antijudiska och antiisraeliska texter, där Israels försvarskrig mot terroristerna i Gaza helt frikopplats från palestiniernas blodtörstiga attack den 7 oktober.
Varenda gång jag tar del av det här oanständiga förminskandet av Hamas gärningar får jag ont i magen och blodsmak i munnen. Hur är det möjligt att så många kan blunda för något så vedervärdigt? Var finns moralen, medkänslan, mänskligheten?
Den är reserverad för andra folk och andra länder.
Rapporten på nästan 300 sidor visar att det sexuella våldet den 7 oktober var en central del av Hamas attack. Kommissionen har granskat över 10 000 bilder och videor, 1800 timmars material, samt genomfört hundratals intervjuer och vittnesmål. Slutsatsen är entydig: sexuellt våld användes systematiskt i varje fas av attacken som ett medvetet mönster av tortyr, förnedring och brutalitet avsedd att krossa offren både fysiskt och psykiskt. Det är en ondska så avsiktlig och genomtänkt att den är svår att föreställa sig.
Detta borde vara huvudnyhet i vartenda svenskt mediehus. Men nej. Om de här systematiska övergreppen begåtts i något annat land, av några andra förövare, hade nyheterna svämmat över av feta rubriker och kultursidorna av essäer om rasistiskt våld. Men nu är offren judar och israeler. Då är det tyst. I den mån man alls rapporterar väver man in kritik mot Israel och lägger fokus på palestinskt lidande.
Under min uppväxt trodde jag att judehatet var på väg att minska i omfång. Historiska pogromer, förtryck, Tredje rikets systematiska folkmord – jag trodde att det tillhörde det förflutna. Men till min stora sorg och vrede inser jag nu att det enbart har legat slumrande. Och Hamas blodiga attack den 7 oktober har fått judehatarna att kräla fram ur sina hålor, likt vidunder från ett hav sjudande av illvilja.
/Alicia Bengtsdotter
–
Hemsidan om rapporten: Silenced no more
