När den israeliska regeringen diskuterade det första av de två Osloavtalen 1993, erkände dåvarande premiärminister Yitzhak Rabin att han trodde att ett grundläggande villkor i avtalet – palestinska val – sannolikt inte skulle inträffa, enligt protokollet från regeringsmötet två veckor innan avtalet undertecknades mellan Israel och Palestinas Befrielseorganisation (PLO).
Oslo I-avtalet föreskrev inrättandet av en tillfällig palestinsk regering som så småningom skulle leda till ett permanent fredsavtal. Avtalet skulle gälla under en övergångsperiod på högst fem år.
Fria palestinska val?
Avtalet slog fast att fria och allmänna val skulle behöva hållas för att inrätta ett råd som skulle styra palestinier på Västbanken och Gazaremsan. Rådet skulle styra över utbildning, hälsa, socialvård, beskattning och turism i dessa områden. Rabin sa att han trodde att chanserna att palestinska val hålls och att rådet faktiskt bildas var “små”.
Allmänna val har inte hållits på 17 år i de självstyrande myndigheternas område, så Rabins oro var inte obefogad.
Utan valt råd, ingen legalitet
Rabin noterade att avtalet kan leda till positiv eller negativ utveckling och betonade att avtalet som skulle undertecknas skulle ha “reversibilitet”.
“Jag vill betona att jurisdiktionen inte automatiskt ges till dem, den kommer bara att ges till rådet. Så länge det inte finns något råd finns det ingen jurisdiktion.”
Rabins oro över Hamas
Rabin ansåg också att det första testet av överenskommelserna skulle vara om PLO kunde kontrollera Hamas i Gazaremsan.
Rabin noterade dessutom att “framgången för Hamas i synnerhet, och radikal islam i allmänhet i arabvärlden, är ett problem. Jag tror att vi ser denna ökning även bland palestinierna. Jag tror att i de flesta valen i territorierna idag, ökar Hamas.”
Vapen vid vallokalerna
På frågan om vad som skulle hända i valet till det palestinska nationella rådet, svarade Rabin “Jag vet inte, eftersom problemet är vem som kommer att hota mest, vem som kommer finnas med vapen nära vallokalerna, och vem ska räkna rösterna.”
“I grund och botten är Gaza för mig ett test för förmågan hos de som stödjer fred och stödjer PLO att hantera Hamas… Det finns en god chans”, sa Rabin.”
Få krav på palestinierna
Premiärministern medgav att den främsta oroskällan var att den innehöll många åtaganden från israelisk sida, men väldigt få åtaganden från palestinsk sida. Rabin tillade att palestinierna formulerade något slags uttalande om att de skulle stoppa våldsamma handlingar, men tillade att den exakta formuleringen förblev oklar.
“Hamas-liknande Iran”
Utrikesminister Shimon Peres och Rabin hade bett europeiska och amerikanska institutioner att börja investera kraftigt i de palestinska områdena och varnade för “att hela PLO-verksamheten kommer att falla isär och det kommer att finnas ett slags Hamas-liknande Iran här.”
Peres betonade att de inte hade gett upp en tum territorium. “Vi tog inte bort en enda bosättning, vi bevarade Jerusalems enhet, vi säkerställde Israels säkerhet.”
Israels säkerhet
Inrikesministern Arye Deri betonade att regeringen behöver ta reda på hur avtalet skulle hjälpa Israels nationella säkerhet.
“Jag håller med dig om att det palestinska problemet är ett mycket svårt politiskt problem, men jag förstod inte varför det utgör en säkerhetsrisk för staten Israel. En säkerhetsfara är Syrien och inte den palestinska staten.”
Deri var orolig för de judar som bodde i Judéen och Samarien (Västbanken) i så kallade bosättningar och frågade, “försätter vi inte över 100 000 judar, eller fler, i en stat där deras liv är i fara?” Han var också orolig för att avtalet skulle utnyttjas partipolitiskt och krävde att premiärministern skulle försöka få konsensus i parlamentet Knesset, men var själv emot avtalet på grund av alla problem.
Upprörda skandinaver
Under regeringsmötet hänvisade Peres också till relationerna mellan Israel och de skandinaviska nationerna och berättade hur finska medborgare hade blivit upprörda när det kom rapporter om att Israel ville utse en arab till ambassadör i landet.
“Icke-judar kontaktade mig och sa: ‘I Guds namn, vad gör du mot oss? Vi stödjer Bibeln, vi stöder det utvalda folket, och du skickar en arab till oss?’ Alla icke-judar som stöder araberna blev chockade, när de hörde att Israel ville skicka en arabisk ambassadör… Detta är inte en fråga om rasism, utan en religiös fråga.”
