Delar av det svenska kulturetablissemanget normaliserar antisemitiska tankefigurer i debatten om Israel och de konflikter den judiska statens tvingats in i, menar Alicia Bengtsdotter. Hon riktar kritik mot flera namngivna kulturprofiler, däribland Göran Greider, Jan Guillou och Åsa Linderborg.
Det svenska kulturetablissemanget befinner sig i ett moraliskt och intellektuellt förfall. I takt med att Mellanösternkonflikten blossat upp har just de miljöer som borde värna principer, nyanser och historiskt ansvar blivit grogrund för en oroande normalisering av antisemitiska tankefigurer. Det är inte främst anonyma trollkonton som driver på utvecklingen – utan etablerade kulturpersonligheter som medvetet suddar ut gränsen mellan legitim kritik och gammalt unket judehat.
Ett av de mest oroande mönstren är återkomsten av idén om ”dolda makter” som styr medier, politik och kultur. Det är en gammal myt, välkänd och välanvänd genom historien. I dag paketeras den i modern förpackning med uttryck som ”sionistiska påtryckningsgrupper”, ”globala nätverk”, ”lobbyister som kontrollerar narrativet”. Men det är fortfarande samma gamla konspirationsteori om den judiska världskonspirationen.
När kulturdebattörer påstår att ”sionistiska intressen” styr svensk offentlighet är det alltså ingen legitim kritik av politiska beslut. Det är en anklagelse mot en diffus, global judisk makt. Och det är exakt den typ av tankefigur som historiskt lett till katastrofer.
Ett exempel på det är S-märkte skribenten Göran Greiders återkommande formuleringar. I december 2023 skrev han i ett inlägg på X angående USA:s agerande i FN: ”Det USA som skamligt, men väntat, i FN röstar nej till eldupphör i Gaza… välkomnas nu in i svensk ryggrad via NATO. Det gör ont att se hur djupt sionismen sitter i det västerländska etablissemangets ryggrad.”
Det gör alltså ont i den självrättfärdige godhetsaposteln kristne Göran Greider att det västerländska etablissemanget står upp för judars rätt till sitt hemland. För det är ju exakt det han säger. Men han låtsas inte veta vad sionism egentligen innebär. Istället svänger han sig med begreppet som vore det en diffus, halvt ockult kraft som har hela världen i sitt grepp sprider Greider myten om den judiska världskonspirationen.
Ett av de mest cyniska greppen i kulturdebatten är den allt vanligare tendensen att använda Förintelsen som retoriskt verktyg. Ord som ”genocid”, ”ghettos” och ”nazistiska metoder” slängs fram för att beskriva Israels krigföring – utan någon som helst historisk förankring.
Att likställa judar med deras historiska bödlar är inte bara historielöst och aningslöst – det är ett medvetet sätt att relativisera Förintelsen och maximera den retoriska skadan. Det är svårt att tänka sig något mer oanständigt – och en av de mest oanständiga är Jan Guillou.
I decennier har han kommit med lika lögnaktiga som dumdryga påståenden att antisemitismen i princip är ett ickeproblem och att begreppet används som ett politiskt slagträ för att tysta Israelkritik. Han hävdar återkommande att judar i Sverige åtnjuter mer skydd, både juridiskt och massmedialt, än andra – och framför allt mer än muslimer och islamister.
Den uppburne Guillou sprider alltså den klassiska antisemitiska myten om judarnas dolda inflytande över rättsstaten och medierna – och han gör det från de mäktigaste medieplattformarna i landet.
Under Åsa Linderborgs tid som kulturchef på Aftonbladet publicerades texter med antisemitiska undertoner i parti och minut. Hon släppte inte bara igenom dem – hon försvarade dem dessutom. Texter som flörtade med konspirationer om ”judiskt inflytande”, texter där judiska skribenter utmålades som agenter för en ”främmande makt” – och till och med texter där judar påstå skörda organ från palestinska offer.
Samma gamla förgiftade och destruktiva idéer i ny förpackning – och Åsa Linderborg och hennes ”kulturredaktion” kallade det ”debatt”.
Stefan Jonsson på Dagens Nyheter har gjort det till sin specialitet att pressa in Israel och judisk historia i ett postkolonialt raster där antisemitismens särart suddas ut. När han beskriver västvärldens relation till Israel i termer av ”globala finansstrukturer” och ”kapitalistiska nätverk” är det en försåtlig återanvändning av antikapitalistiska klichéer med judar i centrum. Det är exakt den typ av retorik som historiskt har gjort judar till syndabockar för allt från ekonomiska kriser till världskrig.
Judehatet lyser också igenom i kristna sammanhang, inte minst inom den religiösa vänstern. Anna Karin Hammar har jag skrivit om flera gånger här och hon är långt ifrån ensam. Mattias Irving, som bland annat är aktiv antijudisk megafon inom socialdemokratiska Tro & Solidaritet, är ett annat talande exempel: Han använder gång på gång begreppet ”antisionism” som täckmantel för urgamla antijudiska motiv. I antiisraeliska texter och sociala medier-inlägg använder Irving konsekent ett språk som kretsat kring ”blodtörst” och anklagat den israeliska staten för att medvetet och cyniskt ”offra barn”.
Där har vi det igen: Judehatet i sin vidrigaste och mest destruktiva form.
Det är lätt att bli modlös inför denna utbredda antijudiska retorik. Då måste man försöka komma ihåg att den så kallade ”kultureliten” är inte representativ för den breda allmänheten. Och med tanke på sådant som allmänhetens protester mot antijudiska demonstrationer, och stöd för Israel i Eurovision, vill jag gärna tro att en bred majoritet av svenska folket har en fungerande moralisk kompass – även om stora delar av kulturetablissemanget är förgiftat av judehat.
/Alicia Bengtsdotter
