Elever som hänvisas till internetsidan SO-rummet för att söka fakta om konflikten mellan Israel och Palestina, möter fel på fel på fel. Det är svårt att få in fler fel på ett så kort stycke.
”Staten Israel bildades den 14 maj 1948 som följd av ett beslut i FN” är första meningen och starten är inte bra.
Israels legala grund – ”etablerandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina” – fattades av segrarna i första världskriget vid konferensen i San Remo den 25 april 1920. En judisk stat skulle återupprättas på dess historiska plats i Judéen och Samarien, som sedan romartiden kallades Palestina.
Israels legala grund är från 1920
Nationernas Förbund NF fick mandat att upprätta ett 20-tal nationalstater, bland andra Libanon, Syrien, Irak och Israel. NF påtog sig den 24 juli 1922 att upprätta Israel, som alltså har lika stor legal rätt att existera enligt internationell lag, som Syrien och Irak.
”Beslutet grundade sig till stor del på de omfattande sympatier det judiska folket och den sionistiska tanken fått efter andra världskriget och Förintelsen” påstår författaren Johnny Poetzsch. Ni som läst ovanstående stycke och kollat upp San Remokonferensen och NF, förstår att kriget, som startade 20 år efter det internationella beslutet om att bilda Israel, inte kan ha något att göra med beslutet 1920!
Judarnas 4 000-åriga historia här
Det Poetzsch gör är att, precis som de palestinska ledarna, förneka judarnas snart 4 000 år långa historia som ett urfolk i området. Poetzsch använder samma felaktiga historieskrivning som Yasser Arafat, Mahmoud Abbas och Yahyia Sinwar, när de påstår att Europa och USA gett området till de vita europeiska judarna efter andra världskriget. Detta är bevisligen fel. Israel är inget ”kolonialistiskt projekt”, utan ett urfolk i området runt den religiösa och administrativa huvudstaden Jerusalem.
Förintelsen skapade inte Israel
”Sionismen, d.v.s. idén om en judisk stat, hade funnits sedan slutet av 1800-talet, men aktualiserats på nytt efter Förintelsen.” Alla andra nya nationalstater som NF beslutat om, hade bildats innan andra världskriget – utom Israel. Det berodde på araberna och muslimernas starka motstånd mot att en enda stat i Mellanöstern inte skulle vara muslimsk. Men flera utredningar och förslag om att dela upp Palestina skedde under mellankrigstiden. Detta trots att beslutet löd: ”inget av Palestinas territorium skall ges eller utlånas till, eller på andra sätt placeras under kontroll av, någon annan främmande makts regering (än den judiska)”!
Hade NF skött sin uppgift, hade de sex miljoner judar som industriellt mördades under Förintelsen haft en tillflyktsort. Nu stängde länderna, även Sverige, gränsen för de allra flesta judar som flydde gasugnarna.
En miljon judar flydde arabländerna
Men efter 1948 fick en miljon judar fly den muslimska förföljelsen i arabvärlden – fler än de araber som flydde kriget i Palestina. Men fördrivningen av judar från Mellanöstern nämner inte Poetzsch, som annars säger sig vara objektiv. Fler israeliska judar kommer från arabländer, än från Europa.
Araberna vägrade dela Palestina med judarna
”FN tillfrågade dock aldrig den arabiska befolkningen som bodde i området Palestina, vars yta nu skulle delas upp i en judisk och en arabisk del. FN-beslutet ledde därför till våldsamma reaktioner från arabländerna i området”. Helt fel! De araber som bodde i området hade ledaren stormuftin Haj Amin al-Husseini, som definitivt förde deras talan. Eftersom han och Adolf Hitler hade smidit planer om judarnas öde, var han inte aktuell att bjuda in till FN, som tog över NF:s ansvar 1946 för bildandet av en judiskt stat. Poetzsch andra mening visar också att det här är egentligen ingen konflikt mellan den lokala befolkningen i Palestina, araber och judar. Det är en religiös konflikt där den muslimska världen inte kan acceptera andra styren är muslimska. Ledarna från hela den arabiska och muslimska världen kunde inte acceptera en liten, liten bit mark för judar. Därför vägrade de arabiska ledarna att över huvud taget ingå i FN-kommittén UNSCOP, under svensk ledning, som skulle utreda hur man skulle kunna dela på mandatet för en judisk stat. Ingen kompromiss var tänkbar och när förslaget röstades igenom, förkastade alla arabstater generalförsamlingens förslag.
FN beslutade inte om delning
Det fanns inget ”FN-beslut”. Det var ett förslag, som araberna vägrade godta. De ville ha allt, precis som Hamas vill idag. Inte heller Mahmoud Abbas palestinska myndighet accepterar en judisk stat som granne. FN har gjort oändliga försök att få araberna att acceptera en judisk stat, så att ”våldsamma reaktioner” skulle bero på att FN inte ”tillfrågat” araberna, är inte orsaken till det arabiska våldet.
”Samma dag som staten Israel utropades, förklarade grannländerna Egypten, Syrien, Jordanien, Irak och Libanon krig och gick till anfall … Någon palestinsk stat utropades aldrig i FN och frågan är ännu olöst.” Staten Israel utropades av judarna själva den 14 maj 1948, vilket var den sista dagen för FN:s uppdrag att bilda den judiska staten. FN hade misslyckats och judarna tog saken i egna händer och utropade själva sin stat i Palestinamandatet. Araberna, däremot, hade ju vägrat att få en egen stat på 45% av området med 45% av invånarna. Det är inte FN som utropar stater, det är den nya staten själv som gör det.
Vem är Johnny Poetzsch?
Själv beskriver han sitt mål att förmedla historia ”så intressant, djuplodande, noggrant och objektivt som det bara är möjligt. Detta förutsätter dock en grundlig forskning … och en strävan i att komma sanningen nära”.
Välj läromedel i bokform
Det finns andra delar på SO-rummet som är något bättre, men MIFF:s råd till elever och lärare är att hålla sig till skrivna läroböcker istället. De vi har granskat t. ex. Sanomas PRIO, håller betydligt högre kvalitet vad gäller fakta och objektivitet.
