Historikern Richard Landes var professor vid Boston University fram till 2015. Sedan dess har han varit knuten till Bar-Ilan University i Israel. I maj publicerade Fathom Journal en lång artikel (The Disorientations of Lethal Journalism: On Western Media and the Arab-Israeli Conflict) av Landes (9300 ord), och här återger MIFF några förkortade poäng (2200 ord).
Vad driver palestinierna? Är det desperation eller strävan?
Desperation ger rätt till motstånd
De som svarar desperation beskriver konflikten med Israel som en nationell kamp, palestinierna är den svaga parten som kämpar med längtan efter självständighet. Palestinierna är offer för en rörelse som har invaderat från väst, och de utkämpar en heroisk motståndskamp mot ockupationen. Deras våldsamma kamp kommer ur desperation. Palestinierna är den modige David som står upp mot den israeliska Goliat, som stal deras land. Desperationsmodellen har en enkel lösning. Om Israel avslutar ockupationen blir det fred. Palestinierna har redan gjort sina kompromisser. Palestinierna får kämpa som de vill, motstånd är inte terror.
Israels förstörelse är målet
De som svarar strävan beskriver konflikten som en religiös konflikt. Muslimskt triumfatoriskt tänkande (“eftersom vi har rätt, måste vi vara synbart överlägsna”) kan inte acceptera att icke-muslimer har självständighet i islams land (dar al-Islam). Existensen av Israel, ett land där judar är ett fritt folk, är hädelse mot Allah. Den första religiösa och politiska ledaren för palestinierna, Haj Amin al Husseini, var en ivrig allierad till nazisterna, och på ett mycket konkret sätt är den palestinska fronten den sista aktiva fronten av andra världskriget. Här är Israel den modige David, som står upp mot den arabisk-muslimska Goliat.
De flesta människor i väst undviker att ta en stark sida för desperation eller strävan som förklaring, men föredrar att säga att det finns “fel på båda sidor”, att “våldsspiralen måste upphöra” och att “tvåstatslösningen och land för fred är den enda lösningen”. Men detta har prövats nu i 30 år, utan bra resultat, invänder Richard Landes.
Målet skymdes av sovjetisk propaganda
Sovjetunionens propagandaexperter hittade en teknik som döljer palestiniernas strävan, hävdar historikern. Den muslimska fiendskapen mot judarna gjordes rumsrent genom att presentera konflikten som “palestiniernas sak”, en nationell befrielserörelse. “Genom att betona ett sekulärt, västerländskt mål blev det en täckmantel för den viktiga religiösa principen att förstörelsen av Israel är det enda acceptabla målet.”
När palestiniernas förespråkare i väst säger att palestinierna har gett upp 78 procent av marken glömmer de bort att dessa procentsatser förlorades i upprepade strider för att vinna allt. När de pratar om bosättningar glömmer de bort att palestinierna ser alla israeliska städer och städer som bosättningar, inte bara de på Västbanken. När de säger att ockupationen inte bara är den militära kontrollen av Judéen och Samarien, utan allt territorium under israelisk kontroll sedan 1948. När palestinska ledare kommunicerar på arabiska blir det tydligt att strävan är Israels förstörelse. Osloprocessen beskrivs som en tillfällig överenskommelse för att få en taktisk fördel i krigets fortsättning. Det övergripande målet är ett muslimskt Palestina “från floden till havet”.
Jihad-stat
Om man tar palestinska ledare, när de talar arabiska, på allvar, kommer nya israeliska kompromisser inte att skapa fred, det kommer förmodligen att leda till mer krig, hävdar Landes. Om Israel drar sig tillbaka från Västbanken kommer det att bli en jihadstat som liknar Hamas-regimen i Gaza. Men denna jihadstat kommer också att ha öppna gränser mot den arabiska och muslimska världen, med möjlighet att rekrytera jihadister från hela Ummah. De israeliska väljarnas motstånd mot att “sluta fred” med palestinierna är inte en pervers och olycklig “högersväng”, utan en förståelse för hur farlig och hur hög risken är.
Bland akademiker och journalister i väst finns en nästan enhällig enighet om att stödja desperationsförklaringen. Den strävande förklaringen avvisas, ofta med ett fientligt svar. Som ett resultat blir befolkningen inte medveten om vad palestinska ledare säger på arabiska. Rollen av triumfatorisk religion och heder/skam i arabisk politisk kultur förblir också okänd. Resultatet är att “alla” ser tvåstatslösningen som den enda vägen till fred, och den israeliska ockupationen som det enda eller största hindret.
Vad förklarar den falska bilden?
Hur har denna stora klyfta uppstått, mellan vad vänsterpartister och progressiva tycker om Mellanösternkonflikten och vad som verkligen motiverar aktörerna? Landes ger fem förklaringar.
1. Kognitiv egoism
Kognitiv egoism är tendensen att projicera sin egen mentalitet på andra, att tro att alla tycker likadant som en själv. På 2000-talet hittar man några av de mest dogmatiska kognitiva egoisterna bland dem som tänker varmt och positivt och tror att alla är måna om att hitta lösningar som är bra för alla parter, men som inte kan föreställa sig att andra människor inte tänker så.
Landes nämner Barack Obama och Shimon Peres som exempel på ledare som förvandlade kognitiv egoism till politik. Sådana ledare är inte villiga att inse att palestinierna vägrar ingå fredsavtal med Israel eftersom palestinierna styrs av principer där kompromiss innebär skam och bara seger betyder heder.
Många lever i ett dubbelt bedrägeri. De förnekar, ignorerar och förkastar de många exemplen på en annan mentalitet hos palestinska ledare, vare sig de är religiösa eller “sekulära”. Samtidigt ser de israelerna som de oförsonliga. Att palestinierna kämpar för att vinna all mark, ständigt hetsar till folkmord och att självständighet för den politiska kulturen på Västbanken kommer att leda till krig avvisas som “israelisk propaganda”. Människor som bara följer de stora medierna kommer att vara praktiskt taget obekanta med palestinsk uppvigling.
2. De låga förväntningarnas rasism
För att kognitiv egoism ska fungera som anti-israelisk propaganda, måste den tillämpas på palestinierna, men inte på israelerna. De palestinier som är svaga kan inte hållas ansvariga för sina handlingar. Om de förtryckta reagerar med våld ligger ansvaret på dem som provocerat dem.
Israel, å andra sidan, krävs att hålla extremt hög moral. Men israeliska institutioner och eliter håller också själva extremt hög moral, varför till exempel förhållandet mellan civila och palestinier dödade i strid är lägre i Israels konflikter än i någon annan urban konflikt.
Ibland erkänner Israels kritiker att de håller Israel till högre standarder, men de erkänner inte att de samtidigt kräver mycket lägre moralisk standard av Israels fiender, de triumfatoriska muslimerna. Om israeliska soldater av misstag har dödat en journalist skapar det rubriker om och om igen, medan resten av de 197 arabiska journalister som dödats mellan 2014 och 2021 inte nämns.
Israels kritiker nöjer sig inte bara med dubbelmoral. Vissa går längre och stänger av sitt kritiska tänkande och väljer att tro på anklagelser om rasism, apartheid och kränkningar av mänskliga rättigheter trots att de kommer från människor som verkar i en värld där den starkares rätt gäller och fördomarna råder. De tror på anklagelser mot Israel som kommer från människor som inte ens ger mänskliga rättigheter till sitt eget folk, än mindre minoriteter, kvinnor och deras självutnämnda fiender.
Det är en sak att motverka exempel på fördomar i en kultur som är inriktad på att motverka fördomar, en helt annan att rapportera, lika trovärdiga, beskrivningar av Israel som “apartheid” från en politisk kultur som är de facto, om inte de jure (enligt lagen), apartheid. Journalister som vet att palestinier dödar civila med uppsåt och dansar av glädje när de lyckas bör möta palestinska klagomål om att Israel riktar sig mot civila med en stor dos skepsis.
Landes fördömer människor som kallar israelerna för nazister, samtidigt som de ignorerar bevisen för att Israels fiender beundrar nazisterna och vill fullborda Hitlers folkmord på judarna. “De som inte förstår att Israel är den sista aktiva fronten av andra världskriget förstår varken dynamiken i den psykotiska episoden bland nationerna för ett sekel sedan, eller hur den dynamiken har överlevt till denna dag i Mellanöstern.”
De låga förväntningarnas rasism registrerar dåligt palestinskt beteende som motstånd mot en oacceptabelt förtryckande fiende. Israels goda uppförande, bevis på dess grundläggande engagemang för liberala och humanistiska värderingar, presenteras som billig propaganda för att avleda uppmärksamheten från israeliskt förtryck av palestinierna: rättigheter för LGTB-minoriteter kallas rosa-tvätt, katastrofhjälp kallas biståndstvätt, många veganmatsrestauranger kallas vegan-tvätt, miljövänliga åtgärder kallas green-washing, jämställdhet i försvarsmakten kallas lila-tvätt, möjligheter för svarta judar kallas Etiopien-tvätt.
3. Den dödliga kombinationen av jihad-träning och postkolonial ideologi
Man skulle kunna tro, fortsätter Landes, att journalister skulle göra en artikel om vissa grupper predikar folkmord i kombination med världserövring, om de politiska myndigheterna sänder sådana tal och massmördare följer uppmaningen. Men det blir knappast rapporterat när det kommer från palestinskt håll. Läsarna lämnas med intrycket att palestinierna bara vill ha frihet, och att israelerna nekar dem denna rätt. De lär sig inte om det hat och önskan om utrotning som underblåser det palestinska våldet.
En av de “kända hemligheterna” bland Mellanösternjournalister är hur omfattande hoten och påtryckningarna är från palestinsk sida. Men journalisterna accepterar detta tyst, eftersom de ser på konflikten med postkolonialistiska linser. Israelerna är en kolonialistisk inkräktare och palestinierna en oskyldig ursprungsbefolkning. Därför, när de böjer sig för trycket, är det frivilligt, till och med ädelt. De ställer sig på den svagare partens sida.
Sovjetunionens propaganda förklarade att “PLO är den enda representanten för det palestinska folket.” De journalisterna som stöder frigörelsen inser inte att den palestinska eliten ständigt offrar sitt eget folk till förmån för eliten. Försök att kritisera Hamas eller PLO anses vara att “skylla på offret”, även om dessa aktörer direkt tjänar på att göra sitt eget folk till offer. En rörelse som enligt vilken normal definition som helst skulle betecknas som extremhöger – fascistiska åtgärder som tortyr av politiska dissidenter, kvinnohat, rasism, förtryck av vanliga människor och minoriteter – får gloria av att vara “folkets befrielse”.
4. Psykologisk ersättningsteologi och den ohälsosamma aptiten på judar som missköter sig
Men palestinska påtryckningar och hot ensamma kan inte förklara varför en stor del av västerländska journalister helt har förvandlat sig själva till en megafon för det palestinska narrativet. För Israels vänner är det lätt att förklara detta med antisemitism, men denna breda, ibland mystiska anklagelse hjälper oss inte alltid att förstå källan till fiendskapen, hävdar Landes. Han pekar istället på en form av psykologisk ersättningsteologi där nyheter om judar som beter sig illa tjänar till att ge läsaren bekräftelse på deras självvärde.
Begreppet ersättningsteologi är hämtat från kristendomen. Vissa kristna sekter tror att kristna har ersatt judarna som Guds utvalda folk. Bakom det ligger en självförståelse bland dessa kristna att de har gått om judarna i moralisk och etisk undervisning. När staten successivt gjorde kristendomen till sin egen, kom också den triumfatoriska tanken “vår religion är den rätta, för vi styr”. I både det kristna Europa och det muslimska Mellanöstern infördes lagar som förnedrade och diskriminerade judar.
Om man ser på detta fenomen psykologiskt så blir ersättningsteologin en olycksbådande form av identitetsskapande där man hävdar överlägsenhet över de som har en status som man mest avundas och därför också föraktar. Den mekanismen får oss att se större ut om vår rival ser mindre ut. Ju mer osäkra de som hävdar sin överlägsenhet är, desto mer fientliga är de mot dem som tävlar på ett sätt som de finner oacceptabelt, skriver Landes. I det kristna Europa tvingades judarna vända andra kinden till när kristna inspirerade av ersättningsteologi slog dem. I den muslimska världen infördes samma mekanismer genom dhimmisystemet.
Genom upplysningstiden och in i den moderna sekulära världen har ersättningsteologin gått framåt. Det enda som upplysningsfilosofer inte förkastade från kristen vidskepelse som de annars föraktade var ofta den fientliga inställningen till judar. Landes nämner bland annat Jostein Gaarders artikel 2006 i Aftenposten, Guds utvalda folk, som exempel.
Andra exempel på psykologisk ersättningsteologi är inte lika tydliga, men det visar sig i medias bevakning av nyheter som kan ställa judar, och särskilt judiska israeler, i ett dåligt ljus. Nyheter från Israel, Västbanken och Gaza säljer mycket bättre än grannlandet Syrien, påpekar Landes. Palestinier som dödas i konfrontation med Israel har stort intresse, palestinier som torteras och dödas av sina egna ledare, eller andra araber, har noll eller lite intresse.
Vissa judar, “drivna av ett perfektionistiskt moraliskt imperativ”, är också mycket mer fokuserade av vad andra judar gör fel, än vad andra folk gör fel. Detta är ett messianskt sätt att tänka där allt ansvar ligger på “oss judar”, och man undviker den till synes nedlåtande handlingen att peka finger åt någon annan. Men denna högklassiga humanitära rasism uppmuntrar faktiskt riktiga antisemiter som får sin fiendskap jude-tvättad.
5. Apokalyptisk tusenårig entusiasm
Historikern Norman Cohn förklarade ett apokalyptiskt millennietänkande så här: I dessa tider av aldrig tidigare skådad fara är världen genomsyrad av ondska, och kampen mellan “de goda” (oss) och det fruktansvärda onda har börjat. Först efter att ondskan har förstörts kan tusenårsriket av fred, harmoni och välstånd börja
Apokalyptiska rörelser som tagit makten har ofta begått maktmissbruk för att tvinga sin rena ideologi eller religion på andra, allt under förevändning att skapa det perfekta samhället. Sådana rörelser kan spridas utan en tro på Gud, men aldrig utan en tro på en satan. Dagens woke- rörelse delar till exempel den ultimata onda fienden med apokalyptiska jihadister – USA och Israel ses som den store och den lilla Satan. Men Landes minns vad som hände efter den islamiska revolutionen i Iran 1979 – kommunisterna som från början var allierade med islamisterna eliminerades efter att islamisterna kom till makten. .
Dödlig journalism
Landes avslutar sin uppsats med följande mening: Åtminstone när det gäller de mer dramatiska övergreppen kan det vara så att den “nya antisemitismen” är mindre en konsekvens av de nya intellektuella revolutionerna, än en huvudsaklig bidragande orsak till att båda har gått från ytterkanterna till mitten och till styrkan i deras dödsinstinkt. Landes kallar det dödlig journalistik.
