- Artikeln skrevs av Sven Røgeberg och publicerades först på webbplatsen bemet.no. Återpublicerad med författarens tillstånd.
En ny rapport från FN:s oberoende undersökningskommission konstaterar att Israel medvetet har dödat palestinska barn som en del av ett folkmord. Rapporten är på 94 sidor och är försedd med FN-stämpel.
Rapporten täcker ett brett spektrum av påstådda brott och övergrepp mot palestinska barn. Jag kommer att fokusera på rapportens anklagelser om riktade mord, eftersom det är den mest allvarliga anklagelsen, som dessutom utvidgar och fördjupar konklusionen i kommissionens förra rapport om att Israel har begått folkmord i Gaza. Dessutom ska jag säga lite om hur kommissionen arbetar för att dokumentera israeliska brott mot palestinska barn i Östra Jerusalem och på Västbanken. I båda fallen är kommissionens tillvägagångssätt en del av den allmänna utrednings- och dokumentationskultur som har institutionaliserats i FN-systemet.
Kommissionen beskriver sin egen metod enligt följande: ”Flera informationskällor konsulterades; tusentals öppna källkoder samlades in och verifierades; och distansintervjuer och personliga intervjuer samt gruppdiskussioner med offer och vittnen genomfördes.” Korsverifiering av oberoende källor, alltså. Det låter gediget. Men vad är egentligen en ”oberoende källa” i Gaza?
”Men vad är egentligen en ´oberoende källa´ i Gaza?”
Gaza är ett slutet samhälle med totalitära drag. Den information som slipper ut censureras och filtreras genom två filter. Det första är ett motståndsfilter: all information ska tjäna kampen mot ”ockupanten”, och palestinier som inte ingår i Hamas militära eller administrativa apparat kommer fortfarande att känna sig pressade att förmedla de siffror och berättelser som Hamas vill att världen ska se och höra. De som kritiserar Hamas slipper inte genom detta filter. Det andra är ett humanitärt filter: informationen som passerar genom motståndsfiltret sprids av FN-organ, hjälporganisationer och internationella medier. Dessa aktörer – som utgör vad som kan kallas ett humanitärt ekosystem – har alla lokala anställda och partners i Gaza, och måste alliera sig med makthavarna där för att kunna fortsätta sitt arbete.
Resultatet är det akademikerna Danny Orbach och Yagil Henkin vid Begin-Sadat Center for Strategic Studies (BESA) kallar ”den inverterade informationstratten”. I ett öppet samhälle filtreras en mängd olika källor ner till en faktagranskad bild av verkligheten. I Gaza vänds tratten upp och ner: ett smalt spektrum av kraftigt censurerade källor fragmenteras till en stor samling till synes oberoende och korsverifierade källor – eftersom de alla i verkligheten kommer från samma primära filter.
” ett smalt spektrum av kraftigt censurerade källor”
När FN-kommissionen påstår sig korsverifiera information mellan UNRWA, WHO, Amnesty International, Human Rights Watch och lokala vittnen, är det inte nödvändigtvis så att dessa källor är oberoende av varandra. De kan alla ha fått sin information från samma Gaza-baserade primärkällor – primärkällor som verkar under Hamas-kontrollerade förhållanden.
Kommissionens centrala anklagelse är att Israel ”avsiktligt” har attackerat palestinska barn. Rapporten arbetar med två parallella bevislinjer. Den första är direkta attacker med precisionsvapen – krypskyttar och drönare. Här dokumenterar kommissionen fyra grundligt utredda individuella fall, inklusive mordet på femårige Hind Rajab och en 15-åring som sköts medan han höll en vit flagga. Flera israeliska soldater har erkänt i Haaretz och en brittisk TV-dokumentär att de sköt obeväpnade palestinier, inklusive barn, och en soldat gratulerades av sin bataljonschef efter att ha dödat en obeväpnad 16-åring, enligt tidningen. Några av dessa individuella fall är sannolikt krigsförbrytelser – detta erkänns också av BESA-studien.
Den andra bevislinjen är bombningen. Här är kommissionens argument en juridisk konstruktion: den ihållande användningen av stora bomber i befolkade områden definieras som avsiktligt dödande eftersom man visste att barn skulle dö. Effekten av handlingen blir avsikten. BESA-studien påpekar dock att det höga antalet flygvapen jämfört med offersiffrorna snarare indikerar ett mönster av precisionsbombningar mot specifika mål – inte generella bombningar. En armé med vapenbrist och risk för ett embargo skulle inte använda stora mängder ammunition mot tätbefolkade områden om målet var att maximera civila offer.
Det är denna andra bevislinje som bär den kvantitativa tyngden i slutsatsen om folkmord – och där kommissionens rättsliga grepp är svagast.
Kommissionen täcker inte bara Gaza, utan även Västbanken och Östra Jerusalem. Informationsmiljön där är annorlunda – Gaza är ett slutet samhälle, Västbanken är det inte. Bekräftelsefällan finns fortfarande kvar, bara med en annan mekanism. Kommissionens föredragna israeliska källor på Västbanken är organisationer som B’Tselem, Breaking the Silence och Yesh Din. Alla tre är aktivistorganisationer med uttryckliga politiska mål: B’Tselem kallar Israel för en apartheid- och folkmordsregim på sina egna webbplatser. Alla tre är kraftigt finansierade av europeiska stater – Sverige, Nederländerna och EU-kommissionen – ofta i gemensamma projekt med palestinska icke-statliga organisationer som Al-Haq och Badil. Kommissionen behandlar dem som oberoende källor. Det är de inte.
I rapporten används B’Tselem och Breaking the Silence som primära källor inom olika ämnen: B’Tselem används för att dokumentera tal för barn i administrativ förvaring och tvångsflytting av palestinier; Breaking the Silence används för att dokumentera IDF:s utökade regler för eldgivning – den så kallade ”messing with the ground”-politiken som rapporten hävdar ger israeliska soldater rätt att döda alla som böjer sig ner. Ingen av dessa källor har verifierats mot oberoende källor med en annan institutionell grund. Kommissionen behandlar dem som fakta.
” Ingen av dessa källor har verifierats mot oberoende källor”
Detta är inte en marginell metodologisk punkt. Det är problemets kärna. När samma aktivistorganisationer används som bevis för rapportens allvarligaste anklagelser – folkmord, avsiktliga mord, systematisk tortyr – är det inte längre en korsverifiering. Det är en cirkulär bekräftelse.
Problemet är inte begränsat till uttryckliga aktivistorganisationerna. Matti Friedman, tidigare redaktör på AP:s Jerusalem-byrå, beskriver ett bredare socialt fenomen: Den internationella presskåren, hjälporganisationer och FN-organ utgör en tät social gemenskap med en gemensam referensram, en gemensam berättelse och en gemensam arbetsmarknad. Denna gemenskap filtrerar information inte genom censur utan genom urval – vilka berättelser som berättas, vilka källor som anses trovärdiga, vilka frågor som inte ställs. På Västbanken, där informationsmiljön inte är lika sluten som i Gaza, är det denna sociologiska monokultur – inte Hamas-kontroll – som är den primära urvalsmekanismen.
” ett politiskt aktivistiskt forskningskollektiv”
När kommissionen använder forensisk arkitektur som teknisk primärkälla i samma rapport är det värt att notera att detta är ett politiskt aktivistiskt forskningskollektiv lett av Eyal Weizman, som konsekvent analyserar israeliska militära operationer inom ett antikolonialistiskt ramverk. Forensisk arkitektur är en del av samma informationsekosystem som de andra källorna. Den ”omvända informationstratten” – där ett smalt utbud av källor fragmenteras till en till synes bred och oberoende källsamling – gäller inte bara Gaza.
Kommissionen anses i många kretsar vara oantastlig eftersom den agerar under FN:s auktoritet. Denna auktoritet vilar dock på en urvalsprocess för vem som kan bära världsorganisationens prestige: de som utser kommissionsmedlemmarna, och de organ som väljer dem, är samma personer som har institutionaliserat en särskild berättelse om Israel och Palestina i FN-systemet i årtionden. Ingen som ställer metodologiska frågor av det slag jag tar upp här kommer att utses att sitta i sådana kommissioner. Detta är inte nödvändigtvis en medveten konspiration – det är ett strukturellt drag i den status som Palestinafrågan har fått i FN, där metodologi har blivit ett kriterium för lojalitet.
