Islamabad-memorandumet undertecknades i mitten av juni 2026 och avslutar tillfälligt det så kallade Iran-kriget som bröt ut i slutet av februari samma år. Avtalet förhandlades fram med Pakistan som medlare och undertecknades av president Donald Trump och Irans president Masoud Pezeshkian den 17 juni. Det är ett ramavtal på 14 punkter som fastställer en vapenvila, öppning av Hormuzsundet för civil sjöfart, upphävande av den amerikanska sjöblockaden av Iran och en tillbakadragning av amerikanska styrkor från regionen. Frågan om Irans kärnenergiprogram skjuts upp till vidare förhandlingar under en period på 60 dagar. Avtalet presenteras officiellt som ett fredsavtal och välkomnades av G7-länderna. Gregg Roman har en helt annan åsikt.
”En redovisning, inte en traktat”
Under 39 dagar slog amerikansk och israelisk militärmakt den iranska krigsapparaten hårdare än tre decennier av ”dialog” någonsin hade lyckats med, skriver Roman. Marinblockaden förlamade Irans ekonomi, och för första gången sedan 1979 var det Västerlandet – inte regimen i Teheran – som satte villkoren, hävdar han. Just när segern bara krävde att man höll nerverna i styr, är USA på väg att skriva bort allt, lyder kritiken. Roman ber läsaren att läsa dokumentet inte som ett fördrag, utan som en redovisning: räknar man vad Iran ger upp hamnar man enligt honom ungefär på noll; räknar man vad USA ger upp räcker inte fingrarna till.
Enligt Roman är Irans enda medgivande att ”ånyo bekräfta” att landet inte kommer att bygga kärnvapen – samma löfte som det har gett i tjugo år, samtidigt som regimen har gömt centrifuger under berg. Dessutom förbinder sig Iran att ’försätta’ delar av sitt anrikade lager på egen mark, under tillsyn av de samma inspektörer som regimen tidigare har utvisat och hållit ute. Det är, enligt Roman, hela det iranska medgivandet: ett löfte som redan har brutits, och en uppgift som regimen själv ska övervaka.
Det USA ger bort
Den amerikanska kolumnen är desto längre, menar Roman, som pekar på de enskilda punkterna i avtalet. Inom 30 dagar ska sjöblockaden – det enda verktyg som enligt honom verkligen tvingat regimen på knä – upphävas, och amerikanska styrkor dras ut ur regionen (punkt 4). Samtliga sanktioner som byggts upp under trettio år, inklusive FN:s säkerhetsrådsresolutioner, ska upphävas (punkt 8). USA ska utfärda dispens som gör det möjligt för iransk olja att flöda igen omedelbart (punkt 11), och frigöra frysta iranska medel till ”varje slutlig mottagare” som centralbanken utser – något Roman menar i praktiken betyder den iranska revolutionsgardet, IRGC (punkt 12). Mest uppseendeväckande är ändå åtagandet att ställa minst 300 miljarder dollar till förfogande för att bygga upp igen det regim man just bekämpat (punkt 7).
Här drar Roman en historisk parallell till Roms krig mot Kartago. Rom förstod till slut att en civilisatorisk rival inte kan hanteras i oändlighet, den måste bara avslutas, skriver han – men Rom valde aldrig att vinna kriget för att sedan beskatta sina egna medborgare för att återskapa Kartagos murar och rusta upp fiendens flotta igen. Med punkt 7 skulle USA enligt Roman bli den första segraren i historien som betalar krigsskadestånd till den förlorande parten och kallar det för fred. ”Carthago aedificanda est” – Kartago måste återuppbyggas – är hans bittra sammanfattning.
”Ett svek mot det iranska folket”
Den punkten Roman tycker borde avgöra hela debatten är ändå punkt 2, som förpliktar USA att ”avstå från att blanda sig i Irans inre angelägenheter”. Bak den diplomatiska förpackningen ligger enligt Roman ett löfte till ayatollorna om att USA kommer sluta stå på det iranska folkets sida: inget stöd till dissidenterna i Evin-fängelset, ingen livlina till kvinnorna som brände sina hijaber eller arbetarna som stängde basarerna, och ingen öppen internetåtkomst när regimen stänger nätet. Roman kallar detta för den mest cyniska delen i ett cyniskt dokument, och tycker att den punkten ensam är nog för att diskvalificera avtalet.
Anser att avtalet ”välsignar bomben” – och är byggt för att hålla
När det gäller kärnvapnet avvisar Roman att avtalet stoppar det – tvärtom säger han att det faktiskt välsignar det. Punkt 9 låter Irans anrikningsprogram fortsätta och förpliktar bara parterna att ”diskutera” anrikning och Irans ”kärnbehov”, utan krav på demontering eller borttagning. Enligt Romans bedömning är detta svagare än kärnavtalet (JCPOA) som regimen själv bröt mot i flera år. Man stoppar inte ett kärnprogram genom att legitimera anrikningen som driver det, skriver han.
Roman varnar dessutom för att avtalet är utformat för att bli varaktigt. Det slutliga avtalet ska enligt planen bekräftas genom en bindande säkerhetsrådsresolution (punkt 14), som enligt honom låser det bakom rysk och kinesisk vetorätt, utom räckhåll för framtida amerikanska presidenter. En ”standstill”-klausul som fryser situationen (punkt 10) binder samtidigt USA:s händer mot nytt tryck medan Iran bygger upp sig igen. Det här är inte ett avtal skapat för att verkställas, utan för att vara oåterkalleligt, hävdar han.
Romans alternativ
Roman menar att det finns en annan väg: att upprätthålla trycket som fungerade, hålla fast vid blockad och sanktioner tills Iran genomför en verifierbar nedmontering av kärnprogrammet, vägra finansiera återuppbyggnaden av regimen, och framför allt stå tillsammans med det iranska folket. Det bestående slutet på hotet från Iran kommer enligt honom inte att skrivas under i Islamabad, utan skrivas i Teheran – av iranier – den dagen regimen faller. Kommentaren avslutas med en tydlig uppmaning till amerikanska beslutsfattare: Underteckna inte detta avtal. Återuppbygg inte Kartago.
Källa: The Islamabad Surrender / Middle East Forum
