I ett tv-sänt tal torsdagen den 18 januari höll Israels premiärminister Benjamin Netanyahu förklarade han att skapandet av en palestinsk stat är uteslutet. En sådan stat kommer att vara startpunkten för nya attacker mot Israel, sa Netanyahu.
– Jag bromsar försöken att tvinga in oss i en situation som kommer att äventyra staten Israel, sa premiärministern.
Dagen efter hade Biden och Netanyahu ett telefonsamtal, där presidenten fortfarande höll det öppet för att en palestinsk stat kan upprättas om den demilitariseras.
Netanyahu var dock snabb med att åter signalera att han inte kommer att böja sig för amerikanska påtryckningar.
“Jag kommer inte att kompromissa med full israelisk säkerhetskontroll över hela landområdet väster om Jordanfloden, och då är en palestinsk stat inte möjlig.” skrev Benjamin Netanyahu på X 20. januari.
Här är sju saker du behöver veta om en tvåstatslösning i ljuset av massakern den 7 oktober.
1. Det är inte Netanyahu som bestämmer om det ska bli en palestinsk stat eller inte
För det första är det inte Benjamin Netanyahu som bestämmer om det ska bli en palestinsk stat eller inte. Netanyahus popularitet har minskat avsevärt under de senaste 13 månaderna, och särskilt efter att han var ytterst ansvarig för säkerhetsarbetets misslyckande den 7 oktober. Erfarenhetsmässigt är det dumt att döma ut Netanyahus politiska överlevnad, men han kommer sannolikt inte att bli regeringschef efter nästa israeliska val.
Eftersom Israel är en demokrati är det mer intressant vad befolkningen tycker. Opinionsundersökningsbyrån Pew har undersökt hur många som tror att det finns en möjlighet för Israel och en självständig palestinsk stat att leva sida vid sida i fred. I Israels arabiska befolkning (en minoritet på cirka 20 procent) har tron på detta minskat från 74 procent 2013 till 41 procent 2023. I Israels judiska befolkning har tron på detta minskat från 46 procent 2013 till 32 procent 2023. Undersökningen publicerades i september och det finns anledning att tro att den 7 oktober har minskat siffrorna betydligt mer.
2. Det är inte Netanyahu som har stått i vägen för en palestinsk stat
1937 kom rapporten från British Peel Commission. Judar och araber vill styra samma landområden, den bästa lösningen vore därför, skrev kommissionen, att upprätta två oberoende stater – en för judarna och en för araberna – en tvåstatslösning. Britterna erbjöd araberna 80 procent av det omtvistade området, judarna skulle bara få 20 procent. Judarna röstade för att acceptera erbjudandet, araberna avvisade det och fortsatte sitt våldsamma uppror.
Den första “tvåstatslösningen” förkastades av den arabiska sidan tolv år innan Netanyahu föddes, och sedan dess har araberna/palestinierna avvisat förslag om två stater många gånger.
3. Palestinierna är inte intresserade av en “tvåstatslösning”
Miljarder kronor, euro och dollar har investerats i “tvåstatslösningen”, men en stor majoritet av palestinierna är helt enkelt inte intresserade (folkopinionen avspeglas till och med i partiets logotyper!). Palestinierna tror att de har tiden på sin sida. I en undersökning 2015 sa endast 23 procent att de tror att Israel kommer att existera som en judisk stat om 30 eller 40 år. 22 procent trodde att det kommer att bli en enstatslösning, 20 procent trodde att Israel kommer att gå under i interna konflikter och 24 procent att Israel inte kommer att existera eftersom “arabiskt eller muslimskt motstånd kommer att förstöra det”. Inga svenska Palestinavänner känner till en palestinsk ledare som stöder två stater för två folk.
En stor del av den pro-palestinska rörelsen i Sverige stöder helt öppet en politik där världens enda judiska stat försvinner. De hejar fram en arabisk stat nummer 22 och en muslimsk stat nummer 57, men staten Israel måste pressas att öppna sina gränser för miljontals palestinier så att statens judiska karaktär utplånas. Tyvärr har också svenskt bistånd kanaliseras till palestinierna genom sådana organisationer.
PLO- och Fatah-ledare har ibland sagt fina ord om en tvåstatslösning på engelska, men Fatah har aldrig erkänt Israel, konstaterade den nuvarande palestinska premiärministern Mohammed Shtayyeh 2017. PLO och Fatah har accepterat skapandet av en palestinsk myndighet för att få ett fotfäste närmare Israel, och att fortsätta sin etapplan från 1974 för att erövra hela landområdet.
Förre NRK-korrespondenten Odd Karstein Tveit beskriver i sin bok från 2023 vilken strategi Yasser Arafat valde efter att Osloavtalet hade gett honom rätt att flytta från Tunisien till de självstyrande områdena: ”Arafat trodde att han skulle skapa så många problem för Rabin att premiärministern skulle ge efter.” Den här meningen berättar allt om varför Osloprocessen bröt samman. Arafat var inte intresserad av förhandlingar och lösningar, utan av att skapa problem. Målet var aldrig att två stater skulle lösa konflikten, utan att den judiska staten skulle försvinna.
4. Vad skulle hända om en palestinsk stat upprättas?
Israelerna har negativa erfarenheter under senare tid av vad som händer när landet drar sig tillbaka från territorier.
1. Efter tillbakadragandet från södra Libanon 2000 kom andra Libanonkriget 2006. Efter det kriget antogs en FN-resolution som krävde att Hizbollah inte skulle bygga upp igen längs gränsen. FN-styrkan har inte gjort något för att förhindra det, och Hizbollah är idag ett större hot än någonsin.
2. Efter tillbakadragningarna på Västbanken på 1990-talet använde terrorgrupperna de palestinska självstyrande områdena för att bygga upp militärt. Inte minst bombningar blev ett dödligt hot mot Israel under den andra intifadan från hösten 2000.
3. Efter Israels fullständiga tillbakadragande från Gazaremsan 2005 har det förekommit en lång rad attacker mot Israel som kulminerade i massakern den 7 oktober. Hamas säger att de kommer att utföra ihållande attacker om och om igen.
Vilka garantier har Israel för att historien inte kommer att upprepa sig? Om Israel har grannar som inte är nöjda förrän de har ersatt Israel med en arabisk och muslimsk stat, tjänar Israel på att ge fienden ytterligare utrymme att bygga upp och attackera?
Israelerna har med bestörtning noterat att en stor majoritet av palestinierna på Västbanken ger massakern den 7 oktober ett starkt stöd. I en undersökning från 2022 trodde bara 10 procent av palestinierna att terrorister som för krig mot Israel borde arresteras. En stor majoritet har stött våld under förhandlingar.
5. Säkerhetshotet från en palestinsk stat
Men tänk om en demilitariserad palestinsk stat skapas med alla möjliga garantier för att inte vara ett hot mot den judiska staten?
Israelerna har problem att ta det på allvar när sådana löften kommer från Sverige. Återkommande svenska regeringar har inte bara accepterat att den palestinska myndigheten har indoktrinerat nya generationer i jihad och judehat – Sverige har även finansierat hatutbildningen. Återkommande svenska regeringar har inte bara i tysthet tittat på medan Hamas har byggt upp en militär i strid med Oslo-avtalen, utan har också hällt in miljarder kronor i Gaza, som indirekt har stöttat Hamas-regimen. Sverige stödde FN:s resolution om att hålla Hizbollah utanför södra Libanon efter kriget 2006, men har inte gjort eller sagt något vettigt för att förhindra dess återuppbyggnad.
I en färsk artikel påpekar den fransk-judiske juridikprofessorn Louis René Beres att palestinierna, så fort de får en egen stat, kommer att ha många möjligheter att undergräva ett eventuellt krav på demilitarisering. Palestinierna kommer att kunna komma med förevändningar om att Israel har brutit avtal, och att de därför själva bryter avtal (som Yasser Arafat gjorde under de första åren av Osloprocessen, och därmed aldrig uppfyllde säkerhetskraven i avtalet) . Palestinierna kommer också att kunna hävda att det har skett en grundläggande förändring av omständigheterna. Det kan till exempel vara ett hot från andra arabländer eller milisstyrkor, som då blir en ursäkt för att bygga upp militär kapacitet, som sedan kan användas mot Israel.
– När Israel måste göra sina strategiska och rättsliga val kan landet inte förlita sig på något lagligt löfte om palestinsk demilitarisering. Om en regering i en ny palestinsk stat skulle välja att bjuda in en främmande armé och/eller terrorister till sitt territorium (eller störtas av mer militanta islamiska anti-israeliska styrkor), kan den göra det utan svårigheter och utan att bryta mot internationell lag, skriver Beres.
“inte förlita sig på något lagligt löfte om palestinsk demilitarisering”
Netanyahu sa ja till en demilitariserad palestinsk stat 2009. Palestinierna tog aldrig tillfället i akt. Trump-planen från 2000 siktade på en demilitariserad stat. Återigen sa palestinierna nej.
– Den palestinska ledningen och deras allierade i Iran kommer aldrig att acceptera, och inte ens överväga, ett israeliskt förslag om “begränsad” palestinsk statsbildning, särskilt en stat som kommer att sakna de grundläggande rättigheterna till nationellt självförsvar. Oavsett om Jerusalem gillar det eller inte, betyder det att om Israel någonsin accepterar en palestinsk stat, kommer det att acceptera en oförsonlig fiende utrustad med alla normalt obegränsade militära rättigheter för suveränitet, skriver Beres.
– Israel måste förstå att en tvåstatslösning snabbt kan bli “en slutlig lösning”. Israel har ingen moralisk eller juridisk skyldighet att skapa utrymme för en fientlig stat som är angelägen om att återta mark från sin levande kropp, avslutar professorn.
6. Vad kan de som vill ha en tvåstatslösning göra?
– Tills regionen otvetydigt säger att den erkänner Israels rätt att existera som en oberoende judisk stat kommer det inte att bli fred, sa Joe Biden i maj 2021. “Palestinierna måste erkänna att Israel kommer att förbli en judisk stat”, sade presidenten. sa Barack Obama när han talade i Jerusalem den 21 mars 2013. Palestinierna behöver också höra detta från sina svenska och europeiska vänner.
“inte finns något som tyder på att en sådan stat kommer att leva i fred med Israel”
När vi ser hur etniskt-religiösa grupper behandlar varandra i arabländerna idag blir det ännu tydligare att judarna också behöver en stat där de kan vara i majoritet och försvara sig.
Att stödja Israel som ett nationellt hemland för judar innebär också att avvisa “rätten att återvända” för miljoner av ättlingarna till 1948 års flyktingar. Det innebär att acceptera att Israels demokrati själv kan bestämma sina egna immigrationsregler och förkasta palestiniernas krav, vilket annars skulle göra slut på Israel som en stat med judisk majoritet.
Svenska organisationer som stöder palestiniernas maximalistiska krav på “rätten att återvända”, avvisar samtidigt en tvåstatslösning.
7. MIFF och “tvåstatslösningen”
Odd Myrland, MIFF:s dåvarande tidningsredaktör, skrev 2008: ”Med Israel for Fred (MIFF) som organisation tar inte ställning för eller emot en palestinsk stat. Vi har plats för medlemmar med olika åsikter i den här frågan, precis som det också finns väldigt olika åsikter inom Israel.”
Odd Myrland skrev också: ”En stor majoritet av judarna i Israel är villiga att dra sig tillbaka från större delen av Västbanken och överlåta detta område för arabisk kontroll – om det bara kan leda till verklig fred. Anledningen till att det inte har blivit en palestinsk stat för länge sedan, är att det tyvärr inte finns något som tyder på att en sådan stat kommer att leva i fred med Israel. I bästa fall kommer det att bli ett terroristbo, eller ännu värre, ett uppmarschområde för fientliga arméer och missiler, i värsta fall med kärnvapen.”
“inte finns något som tyder på att en sådan stat kommer att leva i fred med Israel”
Israelernas hopp och förtroende för att palestinierna är intresserade av verklig fred försvagades kraftigt redan före den 7 oktober, efter tiotusentals raketattacker från Gaza och en massiv ökning av attacker från terrorister på Västbanken. Efter den 7 oktober är hoppet och självförtroendet krossat för nästan alla, och det kommer att ta lång tid att bygga upp det igen.
I sin artikel skissade Odd Myrland upp alternativen till en palestinsk stat. Dessa är inte heller särskilt attraktiva för israelerna. 2017 beskrev den inflytelserika politiska tänkaren Micah Goodman samma dilemma i sin bok Catch 67. Dilemmat ligger också till grund för Netanyahus kommunikation. 2013 klargjorde han att Israel inte vill ha en enstatslösning.
Väldigt lite har egentligen förändrats sedan Odd Myrlands slutsats 2008: ”I dagens läge är en av MIFF:s främsta uppgifter att förklara varför en palestinsk stat inte är möjlig i praktiken, åtminstone inte på kort sikt. De allra flesta israeler håller med om det.”
Efter den 7 oktober är fler än någonsin överens om det.
