För en vecka sedan publicerades en debattartikel av statsminister Stefan Löfven (S), jämställdhets- och bostadsminister Märta Stenevi (MP), utbildningsminister Anna Ekström (S) och kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) om allas plikt att stå upp mot antisemitism. De konstaterade att ”hatet mot judar är ett gift i vårt samhälle” och flera konkreta åtgärder aviserades.
Den 1 juli 2022 ska Sveriges museum om Förintelsen öppnas i Stockholm, för att säkerställa vittnesmålen om antisemitismens yttersta konsekvens.
Internationellt forum för hågkomsten av Förintelsen i Malmö 13–14 oktober 2021 ska uppmärksamma Stockholmsdeklarationen från år 2000, som statsminister Göran Persson tog initiativ till.
Utbildning och forskning om Förintelsen och antisemitism och andra former av rasism ska organiseras av Skolverket i samarbete med Forum för levande historia.
12 miljoner kronor per år föreslås fördelas av Vetenskapsrådet till forskning under fem år om Förintelsen, antisemitism och antiziganism.
En parlamentarisk kommitté ska undersöka möjligheterna till en tydligare kriminalisering av förnekelse av Förintelsen och organiserad rasism.
En utredning om främjande av judiskt liv i Sverige ska tillsättas.
- Ett språkcentrum för Jiddisch ska inrättas.
- Statsbidraget för säkerhetshöjande åtgärder till bland annat trossamfund förstärks.
Viss bristande självkritik
Kvartetten skriver att ”Hatet mot judar finns i vår historia, i högerextrema grupper, i delar av vänstern och i islamistiska miljöer.” De anser alltså att judehatet är mindre i sina egna vänstergrupper. Det råder det delade meningar om.
Sverige och UNRWA
Gruppen konstaterar att ”Vi ser antisemitism hos vuxna och barn som flytt till Sverige från länder där judehat präglar skolundervisning och statlig propaganda.” Men, varför stryper inte Sverige och EU sina rekordbidrag till UNRWA, som bekostar antisemitiska läromedel till arabiska barn i skolorna? Kopplingen mellan västländers stöd till UNRWA och inlärning av antisemitism är välkänd.
Blundar för dåligt rykte
Demokratiminister Amanda Lind (MP) och de övriga skriver om slutet av andra världskriget då danska judar flydde till Skåne och de vita bussarna med överlevande från koncentrationslägren. Det är lätt att glömma alla de judar som förvägrades inresa från Nazi-Tyskland och alla de som skickades tillbaka till en säker död, innan krigslyckan vände. Men att inte erkänna det riktigt dåliga rykte som Sverige och särskilt Malmö har internationellt för antisemitism, är falskt. Skrivelsen ”Men det är inte antisemitismen som utmärker Malmö, utan modet och viljan att bekämpa den…” har något Orwellskt över sig.
Rätt sida mot antisemitism?
Ministrarna avslutar med att uppmana att ”Stå på rätt sida av historien.” Statsministern känner mycket väl till antisemitismens historia och vet hur Durbankonferensen har utnyttjats i antisionistiskt och antisemitiskt syfte. Han vet att 21 demokratiska länder bojkottar konferensen av detta skäl. Att han ändå en dag innan Durban IV inte har bestämt sig för om han ska ”stå på rätt sida av historien”, är illavarslande.
