Stå upp för Israel - bli medlem nu!

Ulf Cahn anställs som kommunikationschef hos MIFF Sverige.

Mediernas Stockholmssyndrom

Jan Benjamin Rødner. (Foto: MIFF)
Norska Aftenpostens chefredaktör Eilertsen ställde den 21 oktober frågan: Blev hela världen lurad av Hamas? Mitt svar är: Nej – världen, alltså media, lurade sig själva.
Jan Benjamin Rødner är vice ordförande i MIFF:s styrelse. Hans debattinlägg skickades till Aftenposten, som vägrade publicera det. I stället publicerade Minerva.no  och miff.se inlägget.

Chefredaktör Eilertsen utgår från hur media nästan utan förbehåll blev en megafon för Hamas lögner om explosionen på Ahli Arab-sjukhuset i Gaza den 17 oktober. Det är tydligt att hon upplever att media misslyckats, men erkännandet sitter långt inne. Hon kan inte erkänna att media drabbades av ett kollektivt sammanbrott i strid med de pressetiska reglerna Var Varsam Plakaten (VVP) . En grundlig självrannsakan behövs. Detta är avsett för självhjälp.

Det sägs ofta att krigets första offer är sanningen. Det är bara delvis sant. Hamas har visat sig vara en grundlig lögnare – mot dem som hänger med på sådant. Det är därför som larmklockorna borde ha ringt när Hamas hävdade att Israel hade attackerat ett sjukhus med raketer och 500 hade dödats. Det verkar som att efter att Hamas hade fått en så välförtjänt hård behandling för sin ofattbara ondskefulla terror, var media glada att rapportera om något fruktansvärt som Israel påstås ha gjort. Det sitter i redaktionernas ryggrad att Israel förmodligen är den egentlige boven. Och då var den här nyheten för bra för att låta bli. Nu gällde det att få ut nyheterna innan någon hann kolla och Israel kunde komma med en förklaring.

Innan självkritiken hade sjunkit in förstärktes den av fördömanden från bl.a. Läkare Utan Gränser… Media kan inte gömma sig bakom vad andra säger. Media har en självständig skyldighet att kontrollera fakta som “glömdes bort” i strid med VVP 3.2.

Aftenposten frågade den 19:e “Vem ligger bakom sjukhusattackerna?” Efter en genomgång av bevis som nästan enhälligt pekade på Hamas/Islamisk Jihad, skriver tidningen att “Inga bevis pekar på Israel”. Ändå låter tidningen andra dra slutsatsen: “Men det betyder inte att det kan uteslutas att Israel är ansvarigt”.

Smarta insinuationer

Detta följs upp av Eilertsen som skriver: ”Också israelisk information måste bedömas kritiskt. Ingen av oss vet vad som egentligen hände vid den tiden.” Det finns några smarta insinuationer här. För det första måste tvivlet vara rimligt, men här är det så teoretiskt att Aftenposten inför en omvänd bevisbörda. Med det lilla ordet “också” antyder Eilertsen att uppgifterna från Hamas bedömdes kritiskt.

Att likställa Hamas med Israel när det gäller sanningen, är grovt missvisande. I Israel finns en aktiv demokratisk opposition som håller myndigheterna på plats. Dessutom kommer Israel att straffas hårt från utlandet om de rör sig för långt från sanningen. I Gaza krossas alla korrigeringar från befolkningen av fängelse, tortyr och mord.

(Man skulle kunna) skriva om raketattacken mot Israel som gick fel. Men … det ursprungliga syftet med raketen tycks vara förlåtet, även om det i sig var ett krigsbrott.

Det falska narrativet inom media

Hur kunde denna mediakollaps ske? För att det under många år har byggts upp ett narrativ där Israel är starkt, rikt och mäktigt och därför är den skyldige. Palestinierna kan inte göra något fel, och om de gör det, får man överse med det. De hade inget val, hävdas det. I denna berättelse beskylls Israel för att det inte har funnits något fredsavtal trots att Arafat förkastade ett bra avtal 2000 i Camp David och Abbas förkastade ett ännu bättre avtal 2008.

Vad är orsak och verkan?

Abbas har vägrat att sätta sig vid förhandlingsbordet sedan 2011 och ändå är det Israel som får skulden för att inte vilja sitta ner. Det grundläggande problemet är att de palestinska organisationerna strävar efter att förinta Israel. Men det hävdas att huvudproblemet är ockupationen och blockaden. Håll koll på orsak och verkan: När palestinierna accepterar att leva i fred med en judisk stat som granne blir det slut på ockupation och vapenkontroll.

Media döljer valda delar

Hamas har allt starkare på Västbanken, särskilt runt Jenin, som har blivit en grogrund för terror. När Israel arresterar terroristerna får vi veta hur många palestinier som har dödats redan i rubriken. Om det står att terroristerna gjorde våldsamt motstånd, så döljs det ofta i texten och man får intrycket att de döda var oskyldiga civila.

Stringers kontrollerar journalisterna

Denna förvrängning av narrativet har byggts upp genom många former av censur och självcensur. Journalister fungerar inte bra i dessa områden utan en lokal följeslagare som ordnar intervjuer, tar ut dem till platser etc. Och dessa s.k. stringers gör inget som inte Hamas eller PA vill. Situationen är ännu värre med källorna. Fram till nyligen angavs ofta FN som källa för antalet offer, även om FN bara är en sekundär källa. Den primära källan är Hamas-kontrollerad eller Hamas själv.

Hamas avskedar FN-chefer som säger sanningen

Talespersoner för sjukhus, FN etc. – hur trovärdiga är de? Inte särskilt. 2021 sa chefen för UNRWA i Gaza, Matthias Schmale, att de israeliska flygangreppen var exakta och inte avsedda att träffa civila. Då förklarade Hamas både honom och vice David de Bold oönskade. Norska diplomaten Leni Stenseth tog över ledarskapet och tackade Hamas och sa att Schmales uttalanden om Israel “inte kunde försvaras på något sätt”.

Censur av “säkerhetsskäl”

Den 12 maj 2021 citerade NRK en palestinsk anställd i en norsk hjälporganisation som sa att “Vi förstår att attacken ägde rum mot säkerhetsmål. Det var inte riktat mot civila byggnader”. MIFF refererade NRK-fallet men kontaktades samma dag av hjälporganisationen: ”Hej, jag får veta att artikeln utsätter vår personal i direkt livsfara! NN:s liv är hotat. NRK har tagit bort artikeln. Begär att den tas bort från MIFF:s hemsida och Facebook”. MIFF tog bort palestinierns namn och foto, och namnet på hjälporganisationen. “Vi är väldigt tacksamma för att ni reagerade och så snabbt”, skrev hjälporganisationen till MIFF.

Stockholmssyndromet och självcensur

Dessa former av censur är utbredda både i media och i hjälporganisationer. De anställdas säkerhet beaktas och därmed filtreras det som kommer till media genom stark självcensur. Det smyger sig gradvis in en förståelse och sympati för berättelsen om extrema palestinier, som i bakgrunden dikterar vad man tycker och hur det rapporteras. Det är effektivt eftersom det naturliga mentala motståndet och kritiska sinnet bryts ner. Därför är det svårt för media att erkänna att de har misslyckats med sitt samhällsuppdrag. Media är drabbade av ett Stockholmssyndrom.

Varför accepterar media lögnerna?

Hur kunde man tro på lögnen och acceptera sådana påståenden? Jag får ångest över svaret som tränger sig på: För att gamla antisemitiska fördomar finns kvar som osynliga spår. Vi vill egentligen inte erkänna det, men det finns där: Normalt sett skulle vår ryggmärgsreflex få oss att stanna upp och tänka efter noga och kräva bevis innan vi släppte ett sådant vilddjur till historia. Som Eilertsen så riktigt skriver: “Men skadan är redan skedd”. Men här handlade det om judar, och då är det mycket troligt sant. Även när det inte finns några bevis.

Du kan läsa den här artikeln gratis tack vare MIFF:s över 13 100 medlemmar i Norge och över 450 medlemmar i Sverige. Men vi behöver stöd från många fler nu!

Ge en gåva här eller Swisha till 1233318219

Bli medlem